På kvällen den 14 december promenerade vi genom ett vackert juldekorerat Helsingborg. Målet var stadens Stadsteatern. Vi hade sedan länge bokat biljetter till Farmor och vår herre med Eva Rydberg i huvudrollen.
Pjäsen bygger på en roman från 1921 av Hjalmar Bergman. I första akten får vi reda på vad som hänt med släkten Borck under de senaste 60 åren, sett genom farmor Agnes ögon. Hon ser tillbaka på sitt liv och resonerar med ”Vår Herre”. Andra akten handlar om en dag, Agnes 75-årsdag, då hon skall sälja släktgården. Pengarna från försäljningen vill hon ge till sina barn och barnbarn. Skildringen sker nu genom släktens ögon och de ifrågasätter Agnes förstånd. Livslögner kommer i dagen och maktbegär blottas.
Det var roligt att se Eva Rydberg i en allvarligare roll vad vi är vana vid. Och naturligtvis var hon väldigt bra. Vad annars? Skådespelarprestationerna var överlag utmärkta. Det var dock lite svårt att hänga med ibland. Handlingen utspelar sig både som tillbakablickar och i realtid. Det hade nog krävs lite förstudier!
Den 9 december besökte vi Göteborgs Konserthus – i kulturhuset i Hunnebostrand! Det var dags för den årliga julkonserten i direktsändning från Göteborg. Skönt att slippa köra 28 mil tur och retur i mörkret.
I år framfördes Juloratoriet av Johann Sebastian Bach. Medverkande varEmöke Barath, Werner Güra, Andreas Wolf, Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör, allt under ledning av fransyskan Laurence Equilby.
Inte anade Bach när han skrev och ställde samman musiken till julfirandet i Leipzig 1734 att hans musik skulle leva vidare i flera hundra år!
I samband med att kommunfullmäktige sammanträdde den 8 december fick Folketshusföreningen Hav och Lands ordförande Conny Olsson den stora äran att, för föreningens räkning, motta Sotenäs Kulturpris 2016. Priset, som bestod av prispengar samt diplom och blommor, delades ut av utbildningsnämndens ordförande Mikael Sternemar.
Motiveringen löd: ”Folketshusföreningen har i mer än 100 år möjliggjort en mötesplats för föreningar och organisationer. Föreningen erbjuder fritids- och kulturaktiviteter av god kvalitet samt arbetar aktivt för samhällsutvecklingen och engagerar lokalbefolkningen i utvecklingsfrågor, samt är en resurs för det lokala näringslivet.”
Stort GRATTIS till styrelsen (även tidigare styrelser) och kulturhusets duktiga personal med Conny Sjöström i spetsen för ett enträget, engagerat och målmedvetet arbete för kulturen i Sotenäs.
Den 8 december var vi på vernissage i Lilla Galleriet i kulturhuset Hav och Land. Under sista månaden på året ställer medlemmar i Konstföreningen Sotenäset ut sina alster. Efter att ha sett utställningen kan vi konstatera att det finns många duktiga konstnärer även bland de som inte har det som yrke.
I år är det 20 medlemmar som ställer ut 34 tavlor. Olika tekniker är representerade; textil, akvarell, teckning, akryl, tusch-akvarell, akvarellcollage, fotografi, etsning och olja. Besöker du i kulturhuset eller har vägarna förbi den 8 december – 14 januari så titta gärna in i Lilla Galleriet.
En försmak av julen fick vi den 2 december. Kulturhuset Hav och Land i samarbetet med Sotenäs kommun hade arrangerat konserten ”This Christmas” med Bohuslän Big Band. Gästsolister var Victoria Tolstoy och Samuel Ljungblahd.
Jazzdrottningen Victoria är välkänd för os och hon är alltid lika bra. Ett säkert dragplåster denna kväll. Samuel visste vi däremot inget om, men av programmet framgick att han är Sveriges gospel- och soulkung. När han kom in på scenen blev det både skämtsamt och svängigt. De båda artisterna kompletterade varandra bra. Och så var det ju BBB – alltid lika bra. Man känner stolthet över att detta är vår egen regionorkester! En toppenkonsert inför en fullsatt salong med en jazzälskande publik.
När vi på fredagskvällen den 25 november slog oss ner framför lilla scenen i kulturhuset Hav och Land var förväntningarna stora. Dun Aengus stod för musiken denna kväll, som annonserats som en pubkväll med irländsk musik, irländsk mat och irländskt öl.
Den spelglada duon består av Peter Andersson och Martin Rahmberg, Gruppens namn kommer från en plats på den lilla ön Inishmore på Irlands västkust. De har en mycket stor repertoar där de utgår från den irländsk och skotsk folkmusik.
Kaféet var fullsatt och publiken uppskattade den medryckande musiken och de duktiga musikanterna. Att maten och ölen tog slut alldeles för snabbt drar ner betyget.
Kulturkompottevenemanget den 21 november hade rubriken ”Konst på bio”. Då visades filmen Monet to Matisse – Painting to modern garden i kulturhuset. Den hade premiär i Sverige denna dag och ingick i serien Exhibition on screen och är inspelad på Royal Academy of Arts i London.
Claude Monet var en entusiastisk trädgårdsmästare och en av världens mest framstående trädgårdsmålare. Men det fanns andra som också såg trädgården som ett viktigt motiv för deras måleri.t.ex. Van Gogh, Pissarro, Bonnard, Sorolla och Matisse .
Filmen visar några av de vackraste trädgårdarna i Europa som avbildats i konsten bl.a. Monets näckrosor på Giverny.
Vi har sett flera av konstfilmerna och de har hittills hållit en hög kvalitet och varit mycket lärorika.
Kafébiofilmen i Kulturhuset den 16 november hette Under sanden, en omskakande film om en skamfläck i Danmarks historia.
Utmed västkusten, från Hirtshals i norr till Esbjerg i söder, hade tyskarna grävt ner landminor i syfte att förhindra en allierad invasion. Som vi vet skedde landstigningen i stället i Normandie, Men en och en halv miljon minor låg kvar, nedgrävda i sanden på Jylland. Självfallet måste de bort nu när kriget var slut och enligt danskarna lämpligen av de som själva lagt dit dem.
Så ”rekvirerades”, i brittisk regi, med gott danskt minne och bortom all Genèvekonvention, drygt 2 000 tyska soldater som städpatrull. Soldater, många gånger vettskrämda tonåringar som längtade hem till mamma och ett civilt liv. Från maj till augusti 1945 hade man röjt 1,4 miljoner minor. Många av soldaterna lemlästades eller dog.
Behandlingen av dessa livrädda tyska pojkar, månaderna efter den tyska kapitulationen 1945, är en skamfläck för den danska nationen.
Martin Zandvliets har gjort en film med fantastiskt foto och fantastiska skådespelare. Filmen visar hur svårt det är att dela in människor i goda och onda, det ena lurar under skinnet på den andra.
Den 2 november såg vi filmen Florence Foster Jenkins på Hunnebo Bo. Huvudrollerna spelas av Meryl Streep och Hugh Grant.
Florence Foster Jenkins var en stenrik societetsdam som levde i New York under 1900-talets första hälft. Hon älskade musik, och finansierade stora delar av stadens musikliv ur egen ficka.
Florence älskade att sjunga och uppträda, men sorgligt nog var hon tondöv och sjöng outhärdligt falskt! Hennes dröm var att uppträda på New Yorks ledande scen – Carnegie Hall. Konserten ägde rum inför fullsatta hus en dryg månad före hennes död 1944. Hon bekostade även inspelningen av en egen skiva som blev skivbolagets mest sålda genom tiderna! Florence blev 76 år.
Florence och St. Clair Bayfield, hennes manager (en brittisk skådespelare) levde tillsammans i 36 år och lyckas skapa en perfekt illusion av ett par som jobbar stenhårt på att låtsas en massa saker som de inte är; musikaliska. begåvade, intellektuella, trofasta och friska(!). Hon hade syfilis.
Efter att ha varit med om en bilkrock i taxi 1943 upptäckte Florence att hon kunde sjunga ”ett högre F än någonsin tidigare”, varför hon skickade en ask exklusiva cigarrer till föraren. Händelsen säger en del om hennes självbild!
Filmen var underhållande och mycket rolig på sina ställen. Ibland visste man inte riktigt om man skulle skratta eller gråta. Meryl Streep var som vanligt helt magnifik i rollen. Bara att kunna sjunga så falskt när hon egentligen kan sjunga riktigt bra! Vem minns inte Mamma Mia? Och det var välgörande att se Hugh Grant i en annan roll än käck och vimsig charmknutte. Värd att nämnas är också Simon Helberg som spelar pianisten Cosmé McMoon (!).
Betyg: 3 av 5 kompottpäron (fast Meryl borde få 4)
Måndagskvällen den 31 oktober var grådisig och regnig i Göteborg. Men på Stadsteatern vid Götaplatsen var det stämning, god mat och vacker musik. Det skulle bli Middag med Shakespeare.
Romeo & Julia Kören under ledning av Benoît Malmberg gästspelade just denna kväll. Kören är en musikdramatisk vokalensemble som spelar och sjunger europeisk renässansmusik. De turnerar flitigt internationellt och har framträtt i ett trettiotal länder. Ensemblen hör hemma på Dramaten i Stockholm, men är inte en del av den ordinarie ensemblen. Första gången vi såg Romeo & Julia Kören var i TV-sändningen från Nobelfesten 2009.
Efter ett kort framträdande i entréhallen, samtidigt som förrätten serverades, sjöng kören i trappan när vi vandrade upp till stadsteaterns stora, fina foajé. Det blev väldigt effektfullt med ekande sång i trapphuset. I foajén var det vackert dukat med levande ljus i kandelabrar på borden. Alla fick ett Shakespeare-citat vid sitt kuvert. Vi fick ”All ungdom är en fara för sig själv” och ”Utan hjärta är vi bara maskiner”. Så sant som det är sagt!
Under tiden vi åt underhåll kören med sång, dans och musik till luta. De spelade även upp korta stycken från Shakespeares mest kända verk. Känslan var att vi satt vid ett kungligt bord och blev underhållna av gycklare (medeltidens spelmän och underhållare).
Meny till Middag med Shakespeare
Tryffeldoftande rotsellerisoppa med friterad svartrot
Porchetta fylld med örter och vitlök, serverad med rödvinsås, ingefärschutney och rosmarinrostad potatis
Brownie med hallongrädde, kaffe
Det fanns vinpaket att köpa för de som så önskade.
Pris för underhållning och mat, exkl. dryck, 1060 kr för två personer.
Rekommendation: Träffar ni på Romeo & Julia Kören – köp biljetter. Ni får en fantastisk upplevelse!
Söndag kväll den 30 september kl 17.45 äntrade vi trapporna till Konserthuset i Göteborg för att se och lyssna till Sven-Bertil Taube. Vår förväntan var stor och vi blev inte besvikna. Vilken estradör!
Till ackompanjemang av pianisten Peter Nordahl sjöng Sven-Bertil visor av Olle Adolfsson. Lars Forsell och pappa Evert. Mycket i programmet var nytt för oss, vilket var roligt. Det blev en hel del underhållande avbrott, där Sven-Bertil berättade anekdoter och Evert, vännerna och sig själv.
Onsdagen den 19 oktober var det kafébiodags igen. Filmen denna gång var argentinsk och hette Klanen. Den bygger på den sanna historien om familjen Puccio, som satte skräck i Buenos Aires överklass. Handlingen utspelar sig under 1980-talet, när diktaturen föll och de politiska masskidnappningarna, som gjorde att tusentals människor försvann, hade avtagit. Men de som utförde kidnappningarna var fortfarande kvar, de kunde sitt hantverk och insåg att man lätt kan fortsätta att röva bort människor – mot betalning.
En av dessa förbrytare hette Arquimedes Puccio. Iskall, välorganiserad och med kontakter på hög nivå bedrev han sin verksamhet med hjälp av sin såväl aktiva som passiva familj. Sönerna är med och kidnappar folk, hustrun och döttrarna tittar bort och säger ingenting. Detta trots att de fängslade offren förvaras och misshandlas i familjens hus. Även om lösensumman betalas ut, dödas oftast offren. Men till slut hinner rättvisan i kapp dem.
En mycket spännande, men också hemsk film om en riktigt vidrig familj. Filmen finns på dvd.
Vår kafébiohöst fortsatte den 3 oktober med Mustang, en fransk/turkisk ”skräckfilm” om s.k. hederskultur.
Filmen handlar om fem levnadsglada systrar i en turkisk byhåla. Deras föräldrar är döda och de uppfostras av sin mormor. I filmens början är flickorna på väg hem från skolavslutningen. De skojar och badar (med kläderna på) i havet med några pojkar i deras ålder, som vilka tonåringar som helst. Någon ser dem och ryktet sprider sig. Skandalen är ett faktum.
Traditionerna och de religiösa bestämmelserna på den turkiska landsbygden är inte i harmoni med sin tid. Deras värde på äktenskapsmarknaden sjunker snabbt. Därför måste flickorna tuktas och tämjas tills alla mustanger* är utrotade. De isoleras i hemmet. I början lyckas de smita ut, men snart sätts det upp galler för fönster och dörrar. De tre äldsta flickorna skickas på oskuldskontroll (!). Mormodern och morbrodern får nu bråttom med giftemålsplanerna.
Den äldsta systern gifts bort med en man som hon själv valt genom att kraftigt protestera mot släktingarnas planer. Den andra tvingas att gifta sig med en man som hon inte känner eller vill ha. Den tredje systern utnyttjas sexuellt och går ett tragiskt öde till mötes. Filmen är en verklig skräckfilm – våldet ligger hela tiden på lur. Värst är ändå isoleringen, vilken är värre än fysiska bestraffningar. Filmen visar också den paradoxala sanning att det är de som kallar sig rättrogna, de som anser sig stå över det där med könsdrift och lust, som är de mest sexfixerade.
Som biobesökare sitter man som på nålar ända till slutet. Och det är den okuvliga yngsta systern, med sin längtan efter ett annat liv, som till sist lyckas bryta sig ut. Hon inger hopp inför framtiden och gör det lättare att lämna biostolen.
*Mustang= förvildad häst
Mustang Oscarsnominerades i kategorin bästa utländska film och har även vunnit publikens pris vid Stockholm Filmfestival och priset för ”årets nykomling” vid European Film Awards.
Hösten första kafébiofilm i kulturhuset Hav och Land, för vår del, var den vackra, roliga och berörande filmen Brooklyn. Huvudrollen, Eilis Lacey, spelas av Saoirse Ronanpå helt helt fantastiskt sätt. Men blir trollbunden!
Filmen, som bygger på en roman av Colm Toibins, handlar i korthet om en ung katolsk kvinna, som med hjälp av en präst lämnar ett fattigt och inskränkt Irland på 1950-talet för ett nytt liv i Amerika. Men det mest intressanta är hennes förvandling för en blyg tjej till en självsäker kvinna. Förvandlingen börjar redan på båten till Amerika, fortsätter på varuhuset där hon får jobb och runt köksbordet i inackorderingshemmet. På en dans träffar Eilis en ung italiensk rörmokaren, Tony. Kärleken blommar och de gifter sig. Sen inträffar en tragedi på Irland och Eilis åker ”hem” på besök. Vad som händer sedan tänker jag inte berätta här (filmen finns på dvd).
Det är en ovanlig berättelse om migration eftersom den också fångar livet på en ny plats med en annan plats kvar i hjärtat. Känslor av utsatthet, ensamhet och saknad är ju lika aktuellt för nyanlända i Sverige 2016 som det var för nyanlända i Amerika 1950. Filmen visar hur omöjligt det är att återvända till det man en gång lämnar och hur viktigt det är att börja om och leva framåt och inte bakåt.
Vinster
BAFTA: Outstanding British Film
Nomineringar 3 oscarnomineringar: Bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manus.
Betyg: 4 av 5 kompottpäron (mycket beroende på Saoirse Ronan)
Den 30 september såg vi #Revyn 2.0 på Lisebergsteatern. Formatet var en gammaldags nummerrevy, men innehållet var aktuella företeelser med hög igenkänningsfaktor. Claes Månsson var som vanligt helt obetalbar. Hans sätt att röra sig, hans mimik! Man skrattar utan att han behöver säga någonting! Tankarna går till Martin Ljung, denne gudabenådade komiker. Övriga i ensemblen var Annika Andersson, Ola Forssmed, Jessika Heribertsson och Mikael Riesebeck. Väldigt duktiga komiker utan undantag. Ett stort plus för Jessikas sångröst.
Vi tyckte att första akten hade lite mer fart, men bara marginellt. Numret med den äkta mannen som hade en 40-talskris, ja det skall vara 40-talskris inte 40-årskris var ansträngande för skrattmusklerna! Så även Jessikas gospel om att hon bara får fyra likes på instagram vad hon än gör. Sammanfattningsvis en kväll med mycket skratt och hög stämning.
En tidig fredagskväll i slutet på september när regnet hängde i luften steg vi in i Pietro Fioriniellos värld. Närmare bestämt hans välkomnande lilla restaurang La Cucina Italianomed adress Skånegatan 33, nära Korsvägen. Restaurangen har 20 platser, så att boka bord är en nödvändighet.
Så här beskriver Pietro sin mat: En spännande kombination av rätter från hela Italien, från stora städer till minsta bortglömda by. Alla mina rätter är i grunden italienska klassiker som jag satt min egna prägel på. Kortfattat kan man säga att mitt kök är helt enkelt jag – Pietro Fioriniello.
Man kan antingen välja en meny eller á la carte . Menyerna är säsongsanpassade och är helt beroende av tillgången på råvaror. Vi valde ”Operamenyn” , som bestod av tre rätter: Havsminestrone lyx, Dagens fångst (havsaborre) och Dagens efterrätt. Före, emellan och efter de olika rätterna fick vi små ” aptitretare”. Till detta drack vi ett väldigt gott italienskt vitt vin. La Cucina Italiana säger sig vilja ge gästerna ”de bästa upplevelser som är möjliga med dagens råvaror”. Och det lyckades man verkligen med – allt smakade helt underbart.
Notan slutade på 1 044 kr (exkl. dricks) för två personer.
Tänk dig att du sitter i ditt vardagsrum och in kommer tre fantastiska musiker som bjuder på en Springsteenkonsert! Nu satt vi ju förstås inte i vårt vardagsrum, utan i foajén i kulturhuset Hav och Land. Men lite av den lyxiga känslan infann sig förra lördagen.
Gruppen som spelade och sjöng på lilla scenen heter My Quiet Companion och består av Sofia Ekberg sång, gitarr, mandolin, och bas, Patrick Rydman, sång, gitarr, percussion, klaviatur och trumpet samt Henrik Cederblom, gitarrer, dobro, fiol och sång. De har valt att kalla sin konsert för Hungriga Hjärtan – Springsteen på vårt sätt. Och de var bra, mycket bra. Vilka musiker! När de avslutade konserten med Streets of Philadelphia, ja då var det bara att lägga sig platt.
Det var inte så många i publiken och man kan fundera över varför inte fler tar chansen att se och uppleva levande musik på scenen. Det är inte så ofta tillfälle bjuds utanför storstadsområdena. Det är större publik på inspelade framträdande på vita duken. Mycket märkligt! Ofta får vi höra att: ”vi kunde inte komma eftersom vi hade gäster”. Varför inte bjuda med gästerna? Det skulle säkert uppskattas och supén kan ju stå färdig att avnjutas när ni kommer hem. Ett tips bara.
Den 12 till 19 september var vi på badsemester i Albanien. Vi flög från Göteborg till den grekiska ön Korfu, sen 45 minuter med snabbgående båt över till Saranda, en liten kuststad i södra Albanien.
Hotell Sejko
Sammantaget var vi väldigt nöjda med veckan. Vi bodde på det nyrenoverade Hotell Sejko. Ett litet, jättefint hotell, med egen badstrand. Tyvärr fanns det vare sig bar eller restaurang på hotellet, vilket Apollo utlovat. Men det låg en väldigt bra liten restaurang alldeles bredvid som hette La Petite. Vi åt mycket gott under veckan – fisk och skaldjur, kött och grönsaker, men också vedugnsbakad pizza, den bästa pizza vi ätit på länge!
Vy Saranda
Bortsett från en förmiddag med åskregn, samma dag som vi skulle resa hem, var vädret soligt med ca 27-30 grader i luften och 24 i vattnet.
Strandpromenaden och huvudgatan i Saranda är uppbyggda för turister, som är mycket välkomna. Man kan betala med Euro eller Lek, som är den inhemska valutan. Det finns banker och bankomater. Personalen på restaurangerna pratar engelska, så det är inga problem att göra sig förstådd.
Saranda
Går man på gatorna som löper utmed berget bakom turiststråken får man se en helt annan värld. Då inser man att Albanien fortfarande är ett mycket fattigt land. Dåliga bostäder och nästan enbart second hand-butiker.
Albanien, är sedan 1992 en republik med flerpartisystem, men drabbades av en kris efter rapporter om valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder (pyramidspel) utarmade 1997 en stor del av befolkningen och i slutet av mars det året utbröt ett uppror, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av inbördeskrig och sammanbrott. Därefter har Albanien stabiliserats.
Hillary Clinton
Albanien är bland annat medlem i Förenta nationerna, NATO och den centraleuropeiska frihandelsorganisationen CEFTA, men också en av de grundande medlemmarna i unionen för Medelhavsområdet. Albanien ansökte om EU-medlemskap den 28 april 2009 och erhöll den 24 juni 2014 kandidatstatus.
När vi strosade omkring fick vi till vår förvåning se en byst av Hillary Clinton i en liten park. Skälen till att den stod där var ”her dimension as a woman in politics, as a representative of the old Albania-U.S. friendship, for her contribution to the Albanian nation in different historical moments.”.
Vi återvänder gärna till Albanien. Varför inte till huvudstaden Tirana? Vi spår att om några år är Saranda med sina fantastiska stränder ett vanligt resmål för oss nordbor.
Måndagen den 5 september var jag på vernissage i Kulturhuset Hav och Land. Under rubriken ”mellan skymning och gryning” ställer Ingelis Nordqvist ut collage den 5 – 29 september. Det finns mycket att upptäcka i bilderna, fast de flesta är i det lilla formatet. Storleken beror i huvudsak på att hon inte har någon ateljé, utan arbetar hemma i sin lägenhet i Uddevalla.
Ingelis har bott större delen av sitt vuxna liv i Bohuslän, varav fem år i Hunnebostrand. Hon berättade att det kändes lite som att komma hem att få möjligheten att ställa ut i Lilla Galleriet.
Ingelis Norqvist är en konstnär med många strängar på sin lyra, Förutom måleri är hon utbildad i keramisk skulptur, litografi och koppargrafik. Hon har också gjort en isskulptur i Jukkasjärvi! 2006 gav hon ut självbiografin ”Växa och bli liten”, som är en gripande, men också skakande berättelse om hennes uppväxt.
I början på sommaren besökte vi Borås, staden som aldrig sover! Vi beslutade oss för att äta hos Vinci Restaurang & Barsom ligger med utsikt över Viskan. Adressen är Sandwalls piazza 7a, ursäkta Sandwalls plats. Vinci är en italieninspirerad restaurang med modern men samtidigt mysig inredning.
På rekommendation av den trevlig servitrisen startade vi med en ost- och charkbricka. Därefter blev det Pasta Roma, pasta med oxfilé. Till detta ½ flaska Chianti. Maten var jättegod och vi blev ordentligt mätta, men kunde ändå inte låta bli att avsluta med Tiramisù och kaffe.
Nu är årets skulpturutställning på Udden i Hunnebostrand invigd av chefen för Bohusläns museum, Hans Lindgren. Den har fått namnet ”Uppåt väggarna” för att de flesta konstverken sitter på just bergväggen. Ett nytt grepp för i år av Hans Leutscher och Pål Svensson, som är de konstnärliga ledarna.
Sammanlagt 14 utställare från Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Irland ställer. Har du vägarna förbi, missa inte Udden.
Visste du att en ängel vakar över dig när du åker båt genom Sotekanalen? Det är konstnären Rory Botha som gjort ängeln. Den sitter som ett smycke på bergväggen nära bron till Ramsvikslandet.
Lek och humor spelar en stor roll i Rorys verk och han tycker om att gå på upptäcktsfärd där han inte riktigt vet vart han är på väg … Den här gången tog han vägen om Sotekanalen. Enligt Rory själv finns det fler änglar utspridda i vår skärgård. Jag har bara inte hittat dom än.
Vi har dock en Rory-ängel i vårt kök, men den har vi satt upp själva!
Eftersom jag gillar att laga mat så har jag väldigt många kokböcker. Böcker som jag samlat på mig eller fått under många år. En av mina favoriter är Makalös makrill med recept av Rasmus Strand, text av Stefan Edman och foto av Agneta Thorsén,
Jag har lagat många av recepten och ett av mina favoriter är makrillbullar med gräslöksås – en klassisk rätt från Bohuslän. Eller vad sägs om makrill i panna med sherry och grädde,makrill i kapprock, rostad blomkålssallad med madeiraglaserad makrill, rökt makrillsallad Nicoise, eller Ceasarsakkad med sotad makrill, vita bönor och barkiskrutonger? Ja, det finns hur mycket gott som helst.
Eftersom boken är lite svår att få tag på, kommer receptet på makrillbullar här.
Makrillbullar med gräslökssås
MAKRILL
400 g renskuret makrillkött (inga ben, inget skinn)
1 tsk salt
1 finhackad gul lök
3 msk ströbröd
1 dl mjölk
1 äggula
svartpeppar
smör till stekning
Blanda ströbröd och, mjölk, låt svälla i 5 minuter. Lägg makrillköttet i en matberedare, kör till slät färs. Häll i övriga ingredienser och kör tills allt blandat sig. Forma till runda bullar och stek i smör.
Fräs smör och mjöl. Häll i grädde och mjölk under omrörning. Tillsätt buljongtärningen. Koka långsamt i 10 minuter. Mixa i gräslöken tills såsen blir ljusgrön. Smaka av med salt och peppar.
Servera med kokt potatis, kokta morötter och citron. Makalöst gott!
Den 8 – 12 maj besökte vi för första gången den vackra staden Krakow i södra Polen. Staden, som har en 1000-årig historia, var Polens huvudstad från medeltiden till 1596, då Sigismund (på polska känd som Zygmunt III Waza) flyttade huvudstaden till Warszawa. Krakow är Polens näst största stad med sina 760 000 invånare.
En liten tillbakablick från modern tid Efter första världskriget (1914-1918) bildades Andra polska republiken med Warszawa som huvudstad och Kraków som den nya republikens viktigaste akademiska och kulturella centrum. Staden var även en betydande knutpunkt för judisk kultur.
Efter Nazitysklands invasion av Polen 1939 ingick Krakow i det av tyskarna upprättade Generalguvernementet (sydöstra Polen). I mars 1941 samlade man stadens judar i Krakows getto. Dessa deporterades två år senare till arbetsläger eller till förintelseläger.
Krakow klarade sig rätt bra från andra världskrigets bombningar och strider. Efter krigets slut föddes Folkrepubliken Polen och var därmed under en total politisk kontroll.
1989 föll den socialistiska Folkrepubliken Polen, planekonomin byttes mot marknadsekonomi och Republiken Polen upprättades. Krakow är idag ett viktigt ekonomiskt och kulturellt centrum samt ett välbesökt turistmål.
Arrangör för vår resa var Kulturresor Europa. Vår guide hette Max Sjöblom. Han var påläst, trevlig och hade humor. Vi var mycket nöjda med resans upplägg. Utflykterna var på ca 4 timmar och resten av tiden disponerade vi själva. I resan ingick frukost samt två middagar på mycket bra restauranger, källarrestaurangen C.K. Browar och restaurang Biala Roza.
Boende
Vi bodde på fyrstjärniga hotell Golden Tulip.Hotellet, som ligger mitt i centrum men ändå lugnt och fridfullt,är modernt. Det invigdes för tre år sen. Personalen var trevlig liksom baren. Vi l testade även hotellets restaurang, där vi åt en utmärkt fisk- och sparrisrätt.
Stadsrundtur
På eftermiddagen dag ett gick vi en liten rekognoserande promenad innan middagen på källarrestaurangen C.K. Borwar. Dag två började med en stadsrundtur, mestadels till fots. Rundturen startade i den judiska stadsdelen Kazimierz För länge sedan var Kazimierz en egen stad innan den på 1800-talet blev en del av Krakow. En gång i tiden blev judarna inbjudna att bosätta sig i Polen och de var mycket ansedda för sin yrkesskicklighet och sitt ekonomiska sinne. Vi vet ju vad som hände i modern tid och idag finns det endast ett 100-tal judar i Krakow. Rundturen fortsatta med de historiska byggnaderna i fästningen på Wawelberget, där även slottet och Wawelkatedralen ingår. Härifrån promenerade vi ner till gamla stan, sen 1978 ett av världsarven.
HuvudskulpturenGatuförsäljare av salta kringlorUtsikt över Wisla
Saltgruvorna
Dag tre besökte vi saltgruvan i Wieliczka. Gruvan är den äldsta och största i Europa och har producerat salt i 700 år. Idag är saltproduktionen nedlagd och gruvan är i stället en stor turistattraktion. Den är med på UNESCO:s världsarvslista. Vad sägs om 200 km tunnlar! Vi gick ner för 350 trappsteg för att ta oss till den första nivån 70 m under marken. Därefter började en fantastisk vandring på ca 2,5 km ner till tredje nivån, 135 m under marken. Under vägen fanns många uthuggna ”rum” med scener som beskrev gruvans och arbetarnas historia. Vandringen slutade i den stora kyrksalen med sina utsmyckningar. Allt hugget av tre man ur ett saltstensblock! Kommer du till Krakow, missa inte saltgruvan!
Auschwitz/Birkenau
Dag fyra besökte vi nazisternas koncentrationsläger Auschwitz och utrotningsläger Birkenau. Besöket var en hemsk upplevelse, men också en viktig påminnelse om en tid som inte är särskilt långt borta. Det var många skolklasser både från Polen och andra länder på besök och man såg i ungdomarnas allvarliga ansikten när de gått igenom lägren att de fått en hel del att tänka på.
Nowa Huta
Dag fem besökte vi stadsdelen Nowa Huta (nya stålverket). Den är idag känd för sin typiska stalinistiska arkitektur och stadsplan. Nowa Huta byggdes i slutet av 1950-talet som en socialistisk förebild, som skulle visa vägen in i framtiden. Under det jättestora stålverkets glansdagar arbetade och bodde här ca 30 000 personer med familjer. Idag ägs stålverket av en förmögen indier och ca 2 000 personer jobbar här. Vi besökte också en fotoutställning med bilder från 1950-60 talet samt ett skyddsrum som vittnade om det kalla krigets dagar. Besöket avslutades med lunch på en gammaldags mjölkbar!
Kyrksalen i WieliczkaAuschwitz7BirkenauFotoutställning i Nowa HutaSkyddsrum i Nowa Huta
Konsert i St. Peter and Paul´s Church
Musik Varje kväll var det ”Cracow Concerts in Beautiful Churches”. Vi valde St. Peter och Paul´s Church och lyssnade på en sextett som spelade Vivaldi, Mozart, Bach, Morricone och Chopin. En stämningsfull timma med duktiga musiker och vacker musik.
C.k.Browar, Podwale 6
Mat och dryck
Det fanns mängder av restauranger och barer. Inga problem att få plats trots att det var mycket turister i rörelse. Det polska köket är innehåller mycket fläskkött och syrade grönsaker, men vi åt även kyckling och fisk. Allt var gott, vällagat och smakrikt. Drycken var öl/vin/vatten. Priserna var mycket modesta jämfört med här hemma.
Måndagen den 4 maj kl 13.00 var det dags för vernissage i Lilla Galleriet i kulturhuset Hav och Land.
Utställningen pågår under maj månad och konstnären heter Rory Botha. Rory bor idag i Uddevalla, men växte upp i utanför Kapstaden i Sydafrika. Hans mamma var konstnär och drev en konstskola i hemmet, så det föll sig naturligt att Rory började teckna och måla.
Rory flyttade till Sverige 1985 och jobbar huvudsakligen som konstnär men också som konstkonsult, workshopledare och konstpedagog. Har har haft många utställningar i sitt hemland Sydafrika, men också i Danmark, Norge och Holland, Och naturligtvis i Sverige.
Rory jobbar med olika tekniker såsom stengods, lera, akryl, akvarell, metall, gouache och blandar dem gärna i samma bild. Humor och lekfullhet är viktigt och slumpen spelar en stor roll. Han vill själv bli överraskad av vad han skapar. Och som betraktare blir man också överraskad av hans bilder, som är lekfulla, roliga, färggranna, symboliska och oväntade.
Se dig omkring
och lyssna
hör bergets hjärta slå
i takt med smedjans hammare.
Min själ
är lika gammal
som elden
Torsdag kväll den 14 april i hade många medlemmar från Konstföreningen Sotenäset hörsammat inbjudan att besöka Smedja Volund. Ägaren och smideskonstnären Berth Johansson berättade om sig själv, sin smedja och sina konstverk. Sedan i höstas har han etablerat sig i det gamla cementgjuteriet i Rom Dingle, alldeles intill väg 174. Jag blev vederbörligen imponerad av de fantastiska konstverken och vad han lyckats göra med den gamla fabriksbyggnaden på kort tid. Berth Johansson har gjort många offentliga konstverk bl.a. portarna till Göteborgs konstmuseum (i samarbete med Pål Svensson), ljusbärare till många kyrkor, inredning i det mycket speciella hotell Dorsia i Göteborg, Vasabron i Göteborg mm.mm. Han har hunnit med otroligt mycket, men så ser han i heller på TV enligt egen utsago! På smedjan hemsida volund.se kan du läsa om Berth Johanssons gedigna yrkeshistoria m.m. Gör gärna ett besök i utställningen och smedjan.
Lilla Galleriet i Kulturhuset Hav och Land visar Agneta Ekman Wingates porträtt i analog fotografi under april månad. Utställningen har titeln När jag blir stor skall jag…
Jag såg utställningen igår och tyckte mycket om den. Väldig fina porträtt och tillsammans med texterna är det en spännande utställning som berör.
Citat från utställningen
Ja … jag slutar nog som professor
Då … skall jag äta kanelbullar…
Ja… då skall jag slippa skämmas för att vara borderline…
Den 9 mars var en kafébioonsdag i Kulturhuset. Vi såg filmen Taxi Teheran. Regissören Jafar Panahi hade för tredje gången trotsat yrkes- och reseförbudet. Han får inte filma i Iran, men vann ändå en Guldbjörn i Berlin för sin underhållande fejkdokumentär!
Jafar Panahi sitter själv bakom ratten i sin taxi riggad med kameror som spelar in passagerarna. Han har ett lite underfundigt leende på läpparna och verkar vara på gott humör. Resenärerna kommer och går. Något som vi inte är vana vid är att man delar taxi med främlingar om det finns plats. Lite som en minibuss. Extra roligt blir det när han skall köra Hana, som i verkligheten är Panahis systerdotter. Det är en liten kaxig tjej med slöja och skinn på näsan. Hon har i hemläxa att göra en film och det blir en del diskussioner med morbrodern om vad som är tillåtet och inte i Iran. Hon filmar till exempel en kille som snor åt sig några tappade sedlar på gatan och sedan försöker hon tvinga honom att lämna tillbaka pengarna för att hennes film ska bli ”godkänd”.
Panahi insåg snabbt att han inte kunde smygfilma riktiga passagerare och sen visa världen. Det skulle vara alltför farligt för alla inblandade. I stället använder han sig av skådespelare, både amatörer och proffs. Resultatet blev en halvdokumentär som är underhållande, rolig och intressant. Och vi fick se en liten del av en värld som är främmande för oss. En film man minns länge efter att ljuset släckts i salongen
Vi tillbringade en vecka i mars i Corralejo på Fuerteventura, den nästa största av Kanarieöarna. Här kommer några ”matnyttiga tips”:
Casa Domingo, en tapasrestaurang med mycket speciell inredning, atmosfär och god mat. Den ligger vid ett torg strax bakom Shellmacken! Det finns många tapasrätter att välja på. Vårt tips: Beställ 4 olika rätter att dela på två personer.
El Anzuelo ligger några meter från hamnen med fin utsikt och blåvit inredning. Vad sägs om en paella inklusive en flaska vin för 20 euro För två! Jättegott och bra läge. Vi besökte stället två gånger!
El Toro Bravo Steakhouse – höjdarstället. Fullsatt varje kväll, vilket inte var konstigt. Trivsam inredning, bra betjäning, underbar mat – både fisk och kött. Vi besökte stället två gånger!
Hoppa över efterrätten och gå till La Nativa i stället! Ekologisk glass i många smaker – mums!
Sammanfattningsvis: Våra fördomar om tråkigt kött och pommes frites kom på skam. Överlag jättegod mat och gott vin till väldigt bra priser. Det var helt riskfritt att välja huset vin!
En labyrint är ett system av gångar som ofta förgrenar sig och korsar varandra, avsett att förvirra och att vilseleda den som färdas i den. Och det är precis vad som händer den unge åklagaren Johann Radmann i den tyska filmen En labyrint av lögner, som vi såg på kafébion i Kulturhuset Hav och Land den 24 februari.
I filmen känner en före detta lägerfånge igen en lägervakt från Auschwitz, numera lärare på en skola i Frankfurt am Main, Han berättar detta för en journalist, som i sin tur försöker få åklagarna i staden intresserade. En ung och oerfaren åklagare bestämmer sig till slut för att ta sig an fallet. När han frågar sina jämnåriga vad Auschwitz är för något så har de inte en aning. Det verkar otroligt eftersom filmen utspelar sig på 1950-talet. Men tydligen ville ingen veta, man ville glömma och det var ”locket på”. Detta gällde både privatpersoner och myndigheter.
När sanningen om vad som hände i Auschwitz går upp för Radmann vill han först börja jaga den ökände Josef Mengele, dödsängeln kallad. Han utförde hänsynslösa och för medicinvetenskapen tvivelaktiga experiment på lägerfångar, främst dvärgar och enäggstvillingar. Han valde även ut vilka judar som skulle föras till gaskamrarna vid ankomst till lägret.
Radmann förstår till slut att han ensam inte kan få tag i bevis som skulle fälla Mengele och släpper tanken. Ett bra beslut eftersom Mengele lyckades fly till Sydamerika och dog först 1979. Radmann beslutar sig i stället för att leta bevismaterial för att få till stånd en rättegång mot lägervakter, vilket han lyckas med efter ett arbete som nära nog gör honom galen på grund av att han motarbetas i stort sett av alla. Han börjar att driva det fall som fem år senare (1963) leder till den berömda Auschwitzrättegången (de var egentligen tre till antalet). En bråkdel av de 6.000–7.000 SS-män som tjänstgjorde i lägret genom åren ställdes till svars.
En labyrint av lögner är en engagerande och spännande film. Den finns som dvd-film.
Den 22 februari såg vi den femte och sista konstutställningen i serien Exhibition on Screen Impressionisterna i Kulturhuset Hav och Land. Liksom tidigare konstfilmer var den intressant och mycket lärorik.
Impressionisterna är några av våra mest populära konstnärer. Vem har inte hört talas om Claude Monet, Edouard Manet, Edgar Degas, Alfred Sisley eller Camille Pissarro?
Filmen utgår från en ny stor utställning med fokus på 1800-talets parisiske konstsamlare Paul Durand-Ruel. Han såg tidigt impressionisternas storhet och blev en frispråkige förkämpe och sponsor. Hade inte han köpt deras tavlor hade de nog inte haft salt till vällingen!
Utmärkande för impressionismen, som uppstod på 1870-talet i Frankrike är att man målade med grova, synliga penseldrag eller färgfläckar. Man hyllade landskapet i sitt naturliga ljus och målade med fördel utomhus. Vardagsscener var också vanliga motiv.
Impressionisterna var motarbetade och oförstådda i Europa. Durand-Ruel tog då det modiga beslutet att ställa ut i New York. 1886 introducerades upplysta, rika amerikaner för det moderna franska måleriet. På det sättet inte bara fyllde han stora amerikanska gallerier med impressionistiska mästerverk, utan höll även impressionismen vid liv, under en period då den såg ut att fullständigt misslyckas.
Med facit i hand kan man säga att Durand-Ruel hade rätt. Idag säljs deras tavlor för tiotals miljoner dollar.
Ordet impressionism kommer från Claude Monets målning Impression – Soluppgång, som han målade 1872.
Innan besöket på Malmö Konserthus tog vi hissen upp till 25:e våningen och restaurangen Kitchen & Table.
Konceptet är att New Yorker Marcus Samuelsson har bestämt sig för att föra in internationella smaker och kök till Skandinavien, för att kombineras tillsammans med lokala råvaror med syftet att ge oss spännande och uppfriskande smaksensationer.
Efter ett glas vin i baren med en fantastisk utsikt över Malmö satte vi oss till bords. Vi började med några Fulton Oysters. Alltså ostron, sojatapioka, fruset äpple och pepparrot. Älskar man inte ostron innan, så gör man det definitivt när man smakat dessa! Vi fortsatta med huvudrätten Duck Orange, närmare bestämt konfiterat anklår, grillad endive, apelsinglaserad persiljerot och sichuanpepparsky. Väldigt gott! Någon efterrätt var inte att tänka på. Att konfitera betyder att anklåret är kokt i sitt eget fett, vilket i sin tur betyder mättsamt. Maten för två personer inklusive två glas mousserade och en ½ flaska rött vin landade på 1 100 kr.
Den 21 februari besökte vi Malmö nya konserthus, Malmö Live, för första gången. Huset rymmer bland annat två konsertsalar, en kongresshall och ett hotell med 444 rum samt två restauranger. Det invigdes förra året.
Vi började med ett inbokat besök på restaurang Kitchen & Table på 25 våningen, se nästa inlägg.
Den stora konsertsalen rymmer 1 600 åskådare. Denna kväll gästades man av K & K Philharmonikerna och K & K Ballett från Österrike i en Wiener Johan Strauss Konzert-gala. Det var inte fullsatt, men mycket folk och vilken stämning! Ni som brukar se Nyårskonserten från Wien på TV på nyårsdagen vet vad jag menar. Och självklart spelade man Radetzky March!
Personerna på bilden är skolflickan Wakana, den gamla änkan Tokue och bagaren Sentaro. Tre ensamma människor från tre generationer och huvudpersoner i den välspelade japanska filmen Under körsbärsträden. Den första kafébiofilmen för vår del på det nya året.
Filmen börjar med att Sentaro släpar sig iväg till sin lilla ”restaurang” för att som vanligt grädda dorayaki-plättar och fylla dem med söt bönpasta. Han mår inte så bra. Han är ensam och röker och dricker för att döva känslorna. Han irriterar sig på ungdomarna som köper plättar, Den enda han står ut med är den unga, tystlåtna Wakana, som har problem hemma.
En dag bryts mönstret när en gammal kvinna med förtvinade händer dyker upp och vill börja arbeta hos honom. Sentaro avfärdar henne vänligt men bestämt. Nästa dag kommer kvinnan tillbaka med en burk bönpasta som hon lagat och han får sitt livs överraskning. Han har aldrig smakat något godare! Tokue får jobba på prov och hon lär honom hur han skall koka en egen bönpasta i stället för den färdiglagade burkpastan han köpt tidigare.
Kunderna upptäcker så klart förändringen och kön ringlar lång utanför restaurangen. Vänskapen mellan de tre huvudpersonerna utvecklas sakta men säkert och vi får veta att det inte är Sentaros restaurang utan att han arbeta där för att betala av en gammal skuld. När ägarinnan dyker upp och berättar att det cirkulerar ett rykte om att Tokue har spetälska (Lepra) och att Sentaro därför måste avskeda henne, accepterar han motvilligt detta. Han skäms över sin feghet och han och Wakana söker upp Tokue i hennes bostad i ett inhägnat område där hon bott i över 60 år. Försiktigt berättas så Tokues livstragedi, hur hon som barn såg sina händer bli deformerade och lämnades på en leprakoloni. Tidigare hölls de boende isolerade från samhället. Japans “lepra-lagar” som i princip låste in sjuka, upphävdes först 1996. Väldigt märkligt och sorgligt om man tar i beaktande att infektionssjukdomen lepra är den minst smittsamma av alla smittsamma sjukdomar.
Filmen finns att köpa på dvd så slutet tänker jag inte berätta här. Det är en fin filmupplevelse om hur vänskap långsamt växer fram och hur den påverkar tre mycket olika människors liv.
I måndag var det det vernissage i Lilla Galleriet. Bo Leander ställer ut under februari månad. Han började måla 1996, mitt i livet som han själv säger. Född i Göteborg, men bosatt i Bohuslän sedan 2007.
Bo målar i olja och inspirationen hämtar han från det landskap han lever i. Fantasin skapar figurer, scenerier, porträtt eller nya landskap. Det kunde man tydligt se i hans ljusa, vackra och fantasieggande målningar. Lilla Galleriet finns i Kulturhuset Hav och Land och är öppet mån – tors 9 – 18.
Kulturåret 2016 började bra med konstfilmen om Vincent van Gogh den 18 januari i Kulturhuset Hav och Land. Filmen skiljde sig något från tidigare konstfilmer. Förutom besök på konstmuseet i Amsterdam, handlar stora delar av filmen om hans liv. Det beror säkert på att det finns mycket kunskap om van Gogh. Detta beror i sin tur på att han under 20-års tid skrev brev till sin bror Theo, som stod honom nära hela livet.
Vincent föddes i Nederländerna 1853. Hans var son till den protestantiske prästen Theodorus van Gogh och hans hustru Anna Cornelia Carbentus, dotter till en hovbokbindare.
Redan tidigt tyckte han om att vara ute i naturen och studera växter och djur. Något som han höll på med hela livet. Efter skolgången arbetade han i sju år hos konstfirman Goupil & Co både i Haag och i London. Under tiden i London förälskade han sig i hyresvärdinnans dotter. Han fick avslag på sitt frieri, vilket gjorde att han gick in i en långvarig depression.
Efter åren i konstfirman arbetade han en tid som lärare och hjälppredikant i London. Men 1877 hade han bestämt sig. Han skulle flytta tillbaka till Holland och gå i faderns fotspår och bli präst.Han började studera i Amsterdam, men gav upp efter drygt ett år. Det tog för lång tid att bli präst. Han var alldeles för otålig. Det är nu han beslutar sig för att bli konstnär och börjar studera teckning. I Haag bodde han i hop med en prostituerad kvinna med två barn. De blev hans käraste modeller. När förhållandet blev känt av föräldrarna blev han tvungen att bryta upp.
Efter studier på konstakademin i Antwerpen flyttade Vincent till Paris där han bodde ett par år. 1888 flyttade han till Arles i södra Frankrike. Och det är nu han utvecklar det sätt att måla på som vi känner igen. Det är också nu han får ett psykiskt sammanbrott och skär av en bit av sitt vänstra öra. Han blir intagen på sinnessjukhus och därefter bor han några månader i Auvers-sur-Oise. Han begår självmord 1890, om det nu var ett självmord. Därom tvistar de lärde, man hittade nämligen inget vapen. Vincent van Gogh blev endast 37 år.
Tragiskt nog sålde han endast ett fåtal tavlor under sin livstid. När han dog hade hans bror 450 tavlor i sin ägo.
I filmen besöker vi också van Gogh-museet i Amsterdam och tittar på utställningen som hyllar en av världens mest populära konstnärer 125 år efter hans död. Museet är fantastisk och jag hoppas vi kommer dit någon gång.
Betyg: 5 av 5 kompottpäron
Rekommendation: Om du är intresserad av konst, visas Konst på bio på ett antal biografer runt om i Sverige, bl.a. på Bio Roy i Göteborg.
Vårt sista kulturbesök 2015 blev i Kulturhuset Hav och Land den 27 december. Vi såg, liksom många andra, filmen En man som heter Ove Det var den tredje utsålda föreställningen.
Filmen handlar om surgubben Ove. Han har mot sin vilja blivit avsatt som ordförande i bostadsrättsföreningen, där han under många år varit en riktig ordningsfascist. Hans älskade hustru, som höll honom på rätt köl, har nyligen dött.
Han är bitter och ensam och ser ingen anledning att leva längre. Men när han står med snaran om halsen, bokstavligt talat, blir hans brevlåda nerkörd. En ny familj flyttar in tvärs över gatan, den höggravida Parvaneh med man och barn. Parvaneh ser något hos Ove som ingen annan ser, nämligen att det finns ett hjärta av guld under den vresiga ytan. Och hon ger sig katten på att locka fram det. Det blir roligt, inte tokroligt, men igenkänningsroligt och hjärtevärmande.
Vi får se tillbakablickar från Oves liv. Det är då jag kommer på mig själv att sitta och tänka på orden ”ingen männisika är en ö”. Har man som Ove blivit 59 år har man upplevt en del som påverkar vem man är. En invändning har jag dock – inte är dagens 59-åringar som Ove? De hör snarare hemma i en tidigare generation.
Rolf Lassgård briljerar i rollen. Han är helt perfekt, kanske blir det en guldbagge! En ny angenäm bekantskap för oss var Bahar Pars som spelar Parvaneh.
På kvällen den 14 december promenerade vi genom ett vackert juldekorerat Helsingborg. Målet var stadens Stadsteatern. Vi hade sedan länge bokat biljetter till Farmor och vår herre med Eva Rydberg i huvudrollen.
Senaste kommentaren