En kärleksförklaring till småstaden

Den 7 mars såg jag Tårtgeneralen på Hunnebo Bio. Filmen bygger på Filip Hammars och Fredrik Wikingssons debutroman från 2009. Boken och filmen utspelar sig 1984 och handlar om den svenska staden Köping och karaktären Hasse P, en ”lirare” som är nyinflyttad i staden. Filip och Fredrik har även regisserat filmen.

Den sanna historien börjar med att invånarna i staden har samlats framför TV-apparaterna för att se sin stad i TV-programmet Rekordmagazinet. De får en chock när programledaren Jan Guillou utser Köping till Sveriges tråkigaste stad. Även fast de är sårade och känner sig utskrattade, så tycker ändå de flesta att man skall ”ligga lågt” och låta det blåsa över. Men det tycker inte Hasse P, en skuldsatt och lätt alkoholiserad man som misslyckats med det mesta. Han vill bevisa att Köping inte alls är någon tråkig stad genom att bygga 500 m smörgåstårta och sätta staden, om inte på kartan, så i Guinness Rekordbok.

Tårtgeneralen skildras genom den 10-årige Filip Hammars ögon. För oss som var med på 80-talet finns det mycket igenkänning och för Filip är Hasse P mannen som fick honom att sluta skämmas för sin pappa, frankofilen.

Mikael Persbrandt spelar Hasse P med bravur och Helena Bergström hans tillfälliga väninna från parkbänken. Tomas von Brömssen har också en av rollerna, dock utan repliker!

Jag tyckte det var en rolig och varm film och gick hem med ett leende inombords. Tårtgeneralen visas även den 11/3 på Hunnebo Bio.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

En mörk tid

Om du är intresserad av historia och då speciellt andra världskriget, så gå och se filmen Darkest Hour. Vi såg den på Hunnebo Bio söndagen den 11 februari.

Filmen handlar om Winston Churchill och hans förmåga att ena nationen och stå emot Hitler.

Det är 1940 och premiärministern Neville Chamberlain tvingas att avgå (fast det är en annan historia). De konservativa accepterar motvilligt Winston Churchill som efterträdare. Det är enda chansen att få med sig underhuset. Men de räknar med att  Churchill skall bli kortvarig på jobbet. I början har han även Kung George VI emot sig. Man anser att Churchill har grava alkoholproblem. (Enligt uppgift drack han en flaska champagne till frukost och en till lunch. Lägg därtill whisky, cognac och ett antal stora feta cigarrer.) Alla väntar bara på att han ska misslyckas. Gary Oldman är fantastisk i huvudrollen och han omges av skickliga skådespelare, såsom Kristin Scott Thomas som hans hustru Clementine och Lilly James som hans sekreterare Elizabeth Layton.

Vi får vara med inne i krigsrummen under Whitehall där det går hett till, osäkerhet och tvivel råder. Chamberlain och Halifax intrigerar för att få bort Churchill, men framför allt vill man med hjälp av Mussolini förhandla med ”herr Hitler”. Churchill är av motsatt åsikt och med stor inlevelse och retorik får han både kungen och folket med sig. 

Det fanns och finns än i dag många åsikter om Churchill, men man kan undra hur det hade gått utan honom. En thrillerliknande film med viss galghumor, men framförallt en påminnelse om en mörk tid.

Gary Oldman har fått  utmärkelsen Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll. Darkest Hour är Oscarsnominerad.

Sir Winston Churchill, (1874-1965). Han inledde sin karriär som officer och
krigskorrespondent. Han var därefter ledamot i underhuset och innehade också
olika ministerposter. Han var Storbritaniens premiärminister 1940-1945 och
1951-1955. Churchill var även författare och fick Nobelpriset i litteratur 1953. Han blev amerikansk hedersmedborgare 1963. Särskilt under krigsåren blev Winston Churchill känd för sina tal.

Några kända citat av Churchill:

Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.

En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den skall äta honom sist.

En demokrati är en stat där fritt meningsutbyte inte slutar med en begravning.

Och det kanske mest berömda: Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket. Citatet är från ett tal i underhuset den 20 augusti 1940. Slaget om England rasade, och han syftade på de brittiska piloternas insatser för att möta de våldsamma tyska angreppen från luften.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

En mänsklig rättighet

Den 31 januari valde vi bort TV-soffan till förmån för Steven Spielbergs nya film, den dramatiserade biografin The Post. Det visade sig vara ett bra val.

Filmen handlar om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter som omfattade fyra decennier och fyra amerikanska presidenter.

1965 dokumenterade militäranalytikern Danny Ellsberg den amerikanska arméns olika strategier under Vietnamkriget. Mycket av det som skrevs mörklades av den amerikanska regeringen för att allmänheten inte skulle få reda på den stora mängden felaktiga beslut som fattats. 1971 tipsade Ellsberg tidningen The Washington Post om dokumenten.

Tidningens ägare och chefredaktör Kay Graham, spelad av Meryl Streep, måste fatta beslutet att antingen  publicera dokumenten, och blir en hjälte för allmänheten och yttrandefriheten, eller inte publicera, och gå emot tidningens styrelse men även president Nixon och hans hantlangare. Ett svårt beslut eftersom många försökte påverka henne att avstå från publicering, med hänvisning till tidningens bästa. Att hon ärvt chefsrollen efter sin mans självmord och var helt utan arbetslivserfarenhet gjorde inte saken lättare. Vid den här tiden var det mycket ovanligt med kvinnor i chefspositioner.

Meryl Streep var som alltid fantastiskt bra. Man riktigt kände Kay Grahams vånda. Tidningens erfarna journalister, med den stridbare redaktören Ben Bradlee, utmärkt spelad av Toms Hanks, i spetsen ville publicera dokumenten och till slut måste hon fatta sitt beslut …

Det är en spännande film, men det som fastnar i tanken är hur viktig yttrandefriheten är och att vi utan den varken kan lita på media eller myndigheter.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

För kärlekens skull

Efter en lyckad höftledsoperation är jag nu tillbaka i kulturkompotten!

Den 24 januari började vi kulturåret 2018 med att se Hannes Holms film Ted – för kärlekens skull på kafébio i kulturhuset Hav och Land. Filmen handlar om ungdomsidolen Ted Gärdestad (Adam Pålsson) och brodern Kenneth, han som skrev de fantastiska texterna till Teds musik (Peter Viitanen).

Adam Pålsson spelar, eller rättare sagt gestaltar, den begåvade och otroligt populäre flickidolen.  Adam Pålsson förvandlas bokstavligt talat till Ted framför våra ögon, dessutom sjunger han bra. Teds pappa ville att sonen skulle bli en berömd tennisspelare och han var på god väg, men Ted förlorade sig i musiken som trängdes i hans huvud och ville ut. Han missade allt som oftast träningen. Det gjorde däremot inte kompisen Björn Borg! Han och Ted är födda samma år, 1956. Men när Ted och Kenneth blir kontrakterade av Stikkan Andersson (Jonas Karlsson) blir pappan ändå nöjd. Det är många roliga scener från uppträdande i folkparker och på andra ställen med skrikande tonårstjejer. Även studioinspelningar där ABBA-orna är med och körar och kompar har sina poänger.

Det börjar som en härligt sorglös och ganska rolig film, där många kända svenskar dyker upp (spelade av utomordentliga (skådespelare). Ted och Lotta Ramels (Happy Jankell) korta men intensiva kärlekshistoria finns med, liksom när Ted träffar Anna Zacharias (Hanna Alström) och de blir föräldrar. Men då har Teds psykiska problemen börjat. Han hör röster och diagnostiseras som schizofren.

Sjukdomen eskalerar och filmen slutar med att Ted tar sitt eget liv endast 41 år gammal. När ett liv skall skildras på 2 timmar blir det av naturliga skäl mycket komprimerat. Först en rolig, lycklig tid med en glad, sprallig kille som älskar musik och tjejer och plötsligt ändras allt till svart. Det går lite fort, men i verkligheten tog så klart ett antal år. De röster som Ted hörde i sitt huvud skildras i filmen som personer vi kan se, lite förvillande ibland.

Det bestående minnet av filmen är ändå relationen med brorsan Kenneth. Här gör Peter Viitanen en minnesvärd gestaltning. Vilken syskonkärlek! Kenneth är villig att ge upp det mesta för sin bror, till och med sitt äktenskap. Jag fick gåshud när Ted sjunger in Himlen är oskyldigt blå till sin bror, en av flera underbara låtar i filmen.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Bortglömda rymdhjältar

Den 18 oktober såg vi dramabiografin Dolda tillgångar på kafébion i Hav och Land. Filmen utspelar sig i 60-talets och rasismens USA. Den handlar om tre afroamerikanska kvinnor;  Katherine Johnson (Taraji P Henson), Dorothy Vaughn (Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). Tre hyperbegåvade kvinnor som jobbade för NASA och var hjärnorna bakom en av historiens största projekt, John Glenns uppskjutning i rymden, samtidigt som de tvingades hantera vardagsrasismen.

Vid den här tiden pågick en kapplöpning mellan USA och Ryssland om vem som var mest framgångsrik i rymden och NASA var desperata. Så desperata att de till och med var beredda att anställa kvinnor, kvinnor som dessutom var färgade! 

Filmen kombinerar den antirasistiska kampen med kapplöpningen till rymden på ett spännande sätt. Om man skall säga något negativ är det att det ibland blir lite mycket ”feelgood”. För egentligen är det ju allvarligt att världen både då och nu inte tar tillvara kvinnors resurser fullt ut. Vilket slöseri!

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Ett slag i solarplexus

Den 20 september var det dags för en verkligt socialrealistisk film på kafébion, Jag, Daniel Blake, i regi av den berömde, brittiske regissören Ken Loach. Den vann guldpalmen i Cannes 2016

Filmen handlar om den 59-årige snickaren och änklingen Daniel Blake (Dave Johns), som haft en hjärtattack och för första gången i sitt liv blivit arbetslös. Hans läkare säger att han är för sjuk för att arbeta, men enligt myndigheterna är han för frisk för att få sjukpenning. Han tvingas söka arbete och hamnar i ett hopplöst ”moment 22”.

På arbetsförmedlingen träffar Daniel den unga ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires), som också snurrar runt i den byråkratiska karusellen. De blir vänner ock hjälper varandra så gott de kan, med varierande resultat. Vi skall inte avslöja slutet, men precis som i riktiga livet vinner den som är starkast..

Filmen visade hur det brittiska bidragssystemet urholkats under Torypartiets år i regeringsställning och vad som händer när samhällets skyddsnät monteras ned. Men vi skall nog inte slå oss för bröstet. Det finns människor i våra svenska, byråkratiska system som far illa. Det här är en film som borde ses av politiker och tjänstemän i stat och kommun! 

Vi tyckte att filmen var mycket sevärd och engagerande. Man kände verkligen huvudpersonerna frustration och desperation som ett slag i solarplexus.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

En svensk ikon

Vår nästa höstfilm var Borg, som vi såg i en fullsatt biosalong i kulturhuset Hav och Land. Filmen handlar om hur Björn Borg blev ikonen BJÖRN BORG.

Sverrir Gudnason gjorde en porträttlik Björn, Stellan Skarsgård var utmärkt i rollen som hans tränare Lennart Bergelin, Tuva Novotny spelade flickvännen och blivande hustrun Mariana Simionescu och Shia LaBeouf spelade John McEnroe. Också han porträttlik. Idel bra skådespelare alltså. Det var också roligt att se sonen Leo i rollen som en ung Björn Borg.

Vid ett avgörande ögonblick får Lennart Bergelin Björn att lova att aldrig mer visa känslor.  Han menade förstås på tennisplanen, men Björn verkar ha tolkat det som att det även gällde utanför planen.  Sverrir Gudnason åskådliggjorde hans instängda frustration och ångest på ett fantastiskt sätt. Tyvärr hade Tuva Novotny en tillbakadragen roll i filmen, men den handlar förstås inte om henne. 

Det är ju ingen hemlighet precis att Björn Borg vann sin femte raka Wimbledonfinal 1980. Motspelaren var John McEnroe. Ändå var matchen andlöst spännande och det var knäpptyst i salongen. Det var nästan så att man satt och höll tummarna!

I slutet på filmen säger Björn till Mariana att ”vi kan väl göra vad vi vill.” Att han faktiskt gjorde det han ville och la av ett år senare var stort! Han var då 24 år.

Hur väl filmen om en av våra största ikoner stämmer med verkligheten vet bara Björn Borg själv, men det var en sevärd film. Och man behöver inte vara speciellt intresserad av tennis för att tycka det!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Kan en ruta vara ett konstverk?

Nu har hösten kommit på allvar och det känns rätt att krypa in i biosalongens mörker och se en bra film!

Först ut var den guldpalmsvinnande The Square (Rutan) i regi av Ruben Östlund, som jag såg på kafébio i kulturhuset Hav och Land.

Filmen handlar om Christian, en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Kungahuset är borta och kungliga slottet har förvandlats till X-Royal Museum. Kungens nya kläder (!!) är ett nyinköpt konstverk, en ruta på marken, där konstnären bestämt att solidaritet, tillit och tolerans ska råda. Kan en ruta vara ett konstverk? Ja, tydligen om det kallas en installation!

Dagarna innan utställningen skall öppna blir Christian bestulen. Han börjar en jakt på förövaren, en jakt som urartar och där hans döttrar får se en bild av sin far, som de inte sett tidigare. Lite mycket spring i trappor och korridorer, men annars många roliga scener.

Ytterligare komik blir det när företrädarna för reklamfirman presenterar hur man tänkt sig reklamen för konstverket. Resultatet blir dock både spektakulärt och fasansfullt och krisen är ett faktum både för Christian och för museet.

Filmen en satir över  vår tid. Ibland blev det dock lite svårt att hänga med i svängarna. Den långa scenen med apmannen som uppträder på en fin middag förstod jag ärligt talat inte meningen med. Annars var oförutsägbarheten det som gjorde filmen spännande och tidvis mycket rolig.  Jag funderar fortfarande på om jag inte tyckte bättre om Rubens Östlunds film Turist.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

 

Tillbaka till 70 -talet

Höstens första kafébiofilm för min del blev Alla tiders kvinnor med Annette Bening som Dorothea Fields. En kvinna 55+, kompetent, lite livstrött och med en cynisk humor. Hon lever med sin tonårsson Jamie (Lucas Jade Zuman) och två inneboende kvinnor; punkaren och feministen Abbie (Greta Gerwig) och tonårstjejen Julie (Elle Fanning).

Filmen utspelar sig i Kalifornien i slutet på 1970-talet med kulturella förändringar och uppror. Dorothea tvivlar på sin förmåga att ensam uppfostra Jamie till en bra man och övertalar de inneboende kvinnorna att hjälpa henne. Det blir en kollektiv uppfostran där Jamie bl.a. får lära sig vikten av att tillfredsställa en kvinna och att helt enkelt inte vara en skitstövel. Men egentligen handlar filmen om livet, lyckan och hur vi är mot varandra.

Jag tyckte mycket om filmen. Dialogen var välskriven och hade en lågmäld humor. Och vilka skådespelare!  Under två timmar förflyttades jag bakåt i tiden, vilket inte var helt oangenämt!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

Ett märkligt kvinnoöde

Säsongens kafébiofilmer i kulturhuset Hav och Land börjar lida mot sitt slut. Men än är det några kvar. Den 3 maj såg jag Pedro Almodóvars film Julieta. Förra filmen, Kära passagerare, var ett lågvattenmärke, men Julieta levde upp till de fina recensioner som filmen fått. Men så är också handlingen hämtad från nobelpristagaren Alice Munro!

I början av filmen möter vi den medelålders Julieta (Emma Suárez). Hon och hennes man Lorenzo håller på att packa och flytta från sin eleganta lägenhet i Madrid till Portugal. Av en händelse stöter hon ihop med sin dotter Antias väninna, som berättar att hon träffat Antia vid Comosjön, Hon berättar också att Antia har tre barn. Julia går hem, gör slut med Lorenzo och hyr en lägenhet i det hus hon bodde i för länge sen tillsammans med dottern. Här börjar hon skriva på ett långt brev till sin förlorade dotter och nu börjar en mycket spännande tillbakablick.

Det handlar om självmord, kärlek, dödsfall, otrohet o.ch saknad. Med andra ord – ett livsöde. Även om det inte är en thriller, så är det en spännande film och därför berättar jag inte mer om handlingen här. Den hade premiär hösten 2016, men den kan ju dyka upp på TV eller i andra filmkanaler.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

Mr Visselblåsare

Den 19 april såg vi Oliver Stones film om Edward Joseph Snowden på kafébio i kulturhuset Hav och Land. Ed Snowden, född 1983, är amerikanen, anställd på CIA, som ställde frågan om det verkligen är patriotiskt att köra över den konstitution man säger sig försvara och att använda terrorismen som förevändning för att i en otrolig omfattning spionera på en hel värld, både landsmän och allierade, helt enkelt för att det är tekniskt möjligt?

Ed Snowden spelas av en porträttlik Joseph Gordon-Levitt på ett lite torrt sätt, ungefär så som man föreställer sig Snowden utan att känna honom personligen. Filmen är spännande och mycket oroande och kanske borde man, som Ed Snowden,  sätta frystejp eller plåster över datorns kameraöga!

Snowden läckte sekretessbelagda dokument, som visade att det förekom stora, hemliga övervakningsprojekt. Han läckte även dokument, som han menar, visar att USA och Storbritannien bedriver hackerattacker riktade mot datorer över hela världen. Han överlämnade dokumenten till tidningarna The Guardian och The Washington Post i juni 2013. Förra året fick vi erfara att även Ryssland ägnar sig åt denna verksamhet t.ex. under valet i USA.

Ibland hör man människor säga att det inte spelar någon roll att det finns övervakningskameror överallt, att vi går att spåra och kontrollera dygnet runt via mobiler, datorer, e-post etc. Har men bara rent samvete och inte gör något olagligt, så är det o.k. Men det förutsätter ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Skulle vi få ett annat statsskick kan det bli förödande till och med livsfarligt för många människor. Vi kan aldrig ta demokratin för given! Vi kan t.o.m. rösta bort den, vilket skedde i i ett land nära oss på 1930-talet.

1948 skrev James Orwell en av 1900-talets mest kända romaner Nittonhundraåttiofyra, som handlar om ett utopiskt övervakningssamhälle. Efter att ha sett filmen Snowden inser man att verkligheten vida överstiger fantasin. Åtminstone när det gäller övervakning av samhällsmedborgarna.

Ed Snowden riskerar dödsstraff i USA, och sitter därför i ofrivillig exil i ett Ryssland där Putin håller på att återskapa det gamla sovjetiska storebror-samhället! Ur askan i elden alltså! 

I december 2014 tilldelades visselblåsaren Ed Snowden Right Livelihood Award (det alternativa nobelpriset). Synd bara att han inte kunde få en fristad i Sverige!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Moonlight – en solklar Oscarsvinnare

Den 4 april såg vi filmen Moonlight på Kafébion i Kulturhuset Hav och Land. Filmen är en uppväxtskildring i tre delar. Huvudpersonen är Shiron (Alex R Hibbert).

Vi får följa honom som barn, tonåring och till sist som vuxen. Han har verkligen oddsen emot sig. Han växer upp i en tufft område utanför Miami och för en ensam kamp för att hitta sin plats i ett samhälle med kriminalitet, narkotika och våld. Det blir inte lättare när Shiron förstår att han är homosexuell.

Moonlight är en fruktansvärd och smärtsam film, men det finns medmänsklighet och kärlek också och slutet inger ett visst hopp. Man sitter som klistrad i stolen. En av årets bästa filmer och en värdig Oscarsvinnare. En film du inte får missa!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

En perfekt pappa?

Den 22 mars såg vi filmen Captain Fantastic på Kafébion i kulturhuset Hav och Land.  Filmen handlar om Ben Cash, utmärkt spelad av Viggo Mortensen, och hans hustru Leslie, som har skapat ett hem för sig och sina sex barn i nordvästra USA:s djupa skogar, långt bort från släktingar och vänner.

De uppfostrar barnen till att bli starka, bildade och självständiga individer genom hård och tuff fysisk träning, avancerade bokliga studier etc. Leslie är inte närvarande i filmen (utom i drömsekvenser). Hon ligger på sjukhus och en dag får de ett tragisk budskap; hon har tagit sitt liv. Ben vill inte åka till begravningen och lämna skogen. Leslies föräldrar är uttalat emot att de kommer, men barnen tjatar och Ben ger med sig. När de dessutom hittar Leslies testamente, där hon lämnar detaljerade önskemål om sin egen begravning, som de misstänker att släkten inte kommer att följa, startar ”operation rädda mamma”. Familjen  återvänder till civilisationen i en gammal skolbuss. Nu tvingas Ben att försvara och utvärdera det sätt han valt att leva på och fråga sig om det är bra för barnen.

Filmen ifrågasätter det moderna samhället. Ben är en jättebra pappa, han har lärt barnen vad ärlighet, familjesammanhållning och kärlek är. Han har lärt dem vikten av kunskap. Han har lärt dem att överleva i skogen. Men kommer de att klara sig i samhället? Det tycker inte släktingarna, de vill ta barnen ifrån honom och rädda dem från hans skadliga påverkan.

Filmen ställer viktiga frågor. Just därför är det synd att slutet blir så konventionellt.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

En berättelse om svensk rasism

Nu har vi sett Sameblod, filmen som vann det prestigefyllda Dragon Award Best Nordic Film-priset, 1 miljon svenska kronor, på Göteborg Film Festival 2017. Det har visserligen gått några veckor sen vi såg filmen, men den tog tid att ”smälta”.

Amanda Kernells omtalade långfilmsdebut  handlar om hur de samiska barnen på 1930-talet tvingades gå i nomadskolor, om rasbiologi och om Sverige som kolonialmakt.

I början av filmen ser vi Elle-Marja som på ålderns höst mycket motvilligt åker till  sin systers begravning. Det är en samisk begravning, alla gäster har traditionell dräkt, men inte Elle-Marja som har svart klänning med leopardkrage. Hon vill inte vara där, hon har begravt sin bakgrund för länge sen – uppväxten i en sydsamisk renskötarfamilj.

Största delen av filmen handlar om Elle-Marjas (Lene Cecilia Sparrok) ungdomsår när hon, tillsammans med sin syster (Mia Erika Sparrok), tvingas i väg från sin familj för att gå i svensk internatskola. Hon är inte beredd på att hennes ursprung är mindre värt än de svenska barnens och att hon inte får lära sig lika mycket som barnen i en vanligt svensk skola.

Det är starka och smärtsamma scener när rasbiologerna kommer till internatskolan och mäter och fotograferar barnen nakna. Men också när traktens pojkar märker Elle Marja som om hon är en renkalv.

I början beundrar Elle-Marja lärarinnan, en svensk blond kvinna, som hon litar på och blir förtrogen med. Elle-Marja vill också utbilda sig och bli lärarinnan. Hon ber lärarinnan om hjälp, men det visar sig att hon missbedömt situationen och någon hjälp får hon inte.

Det hon får uppleva på skolan gör att hon slutar längta hem och bestämer sig för att till varje pris flytta till Uppsala, utbilda sig till lärare och bli svensk. Hon bryter helt med sin familj, medan systern stannar kvar. Hon byter namn till Kristina, arbetar som lärarinna i Småland, gifter sig och får barn. I slutet av filmen ser vi henne på systerns begravning och vad som händer då är mycket rörande, men det berättar jag inte här.

När filmen är slut är det alldeles tyst i salongen. Jag är tagen och känner en slags kollektiv skuld och skam! En otroligt bra och nödvändig film, vackert foto, fantastisk regi och fantastiska skådespelarprestationer.

Sameblod går fortfarande på biograferna, Gå och se den!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

En Hollywoodbagatell

Nu har vi sett filmen som nominerades till 14 Oscar (!)  – La La Land.

Med så många nomineringar och översvallande recensioner, såg vi fram mot en underhållande film med härlig musik och skickliga dansnummer när vi slog oss ner i biostolarna kvällen den 26 februari.

Men tyvärr blev vi besvika. Det var en tunn historia. Jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) och den aspirerande skådespelerskan Mia (Emma Stone) blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv. Det är priset de får betala för sina framgångar. Vackra vyer över staden, vackra människor, några fina melodier och dans då och då. Filmen är 2 timmar och 8 minuter och då krävs det att det händer mer för att inte bli långtråkigt.

När vi på måndagsmorgonen slog på TV:n och hörde att filmen fått en statyett för bästa film, satte vi nästan kaffet i vrångstrupen. Nu var det som tur var fel. Moonlight vad den film som vann.

Vår favorit bland musikaler på bio står sig än – Woody Allens film Alla säger I love you från 1996 med, förutom Woody själv, Edward Norton, Julia Roberts, Natalie Portman m.fl.

Efter att ha sett La La Land vet vi alla fall vad vi skall göra om vi hamnar i en stillstående bilkö!

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

P.S. La la Land fick 5 Oscar: bästa kvinnliga huvudroll, bästa regi, bästa filmmusik, bästa foto (Linus Sandgren), och bästa scenografi.

En vacker spegling

Filmaren Sara Broos gav sin mamma konstnären Karin Broos en resa till den estniska badorten Pärnu i 60-årsprsent. Saras tanke var att de skulle komma varandra nära och prata om allt som var outsagt. Så blev det nu inte. Sara beslutade sig för att i stället göra en dokumentärfilm om Karin och sig själv som hon valde att kalla Speglingar.

Vi såg filmen på kafébio i kulturhuset Hav och Land den 22 februari. Sara hade använt sig av konstverk, minnesbiler, dagböcker, brev och fotografier.  Det var en film om ungdomsrevolt, åldrande, ätstörninngar, ordning, kaos och att förlora ett barn.  En berättelse om skillnader och likheter mellan mor och dotter. En vacker film om livet helt enkelt.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Från Ryssland till USA via Spanien

Förra veckan gjorde vi en ”filmresa” i kulturhuset Hav och Lands regi!!

 

Första filmen:  Konstfilmen Revolution – ny konst för en ny värld.

Filmen  handlar om den ryska avantgarde-konsten i Sovjet direkt efter revolutionen 1917 fram till att den krossades och tystades av Stalin. Liksom tidigare konstfilmer väldigt intressant. Konstverk blandat med intervjuer och dokumentära inslag.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

 

Andra filmen: Kafébiofilmen Vänner för livet.

Filmen handlar om Julian som bor i Barcelona med sin boxer Truman.Han är dödssjuk i cancer. Barndomskompisen Tomás , som lever i Kanada, kommer på besök för att försöka återuppliva deras gamla vänskap. Det är en film om manlig vänskap, om hur Julian planerar för sin egen död och sin älskade Trumans framtid när han själv är borta. Men filmen berättar också om människorna kring Julian, hur de hanterar sin sorg och hur de fortsätter med sina liv, vilket gör den intressantare. De två huvudrollsinnehavarna, Ricardo Darín och Javier Cámara gjorde sina rollfigurer full rättvisa. Näsduk behövdes i slutscenen!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

 

Tredje filmen: Jackie

Enligt reklamen ”ett brännande starkt och intimt porträtt  av en av de viktigaste och mest tragiska ögonblicken i amerikansk historia, berättad ur Jackie Kennedys perspektiv.” Jag tyckte dock att den var ganska tråkig och lite sövande.

Skotten i Dallas inte bara dödar Jackies man och USA:s 35:e president, utan avbryter hennes livsverk, en idealiserad monarki, på ett grymt sätt. I bilen på väg mot obduktionen börjar hon redan formulera sitt motstånd: Hon ska ta reda på allt om Lincolns begravning och bygga sitt slutperformance på det. Det verklighetens Jackie visste var att föreställningen om en människa lever längre än sanningen.

Huvudskälet till att se den här filmen är: Natalie Portman. Hon var med i varenda bildruta och visade vilken fantastisk skådespelare hon är. Det blir säkert en Oscarsstatyett för rollen som Jackie.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

 Eva 6 Conny

Kärlek, mod och frihet

Den 27 januari invigdes Göteborgs Film Festival för 40:e gången. Man firade med att bl.a. direktsända invigningen och visa världspremiären av filmen Tom of Finland på 40 platser i Västra Götaland, varav Kulturhuset Hav och Land i Hunnebostrand var en. Biljettpriset var helt följdriktigt 40 kr! När vi kom till kulturhuset var den röda mattan utrullad och det fanns bubbel i glasen. Men var fanns den stora publiken? Allt som allt var vi ca 20 personer.

Själva invigningen tyckte vi inte var särskilt intressant. Vi kom in i handlingen när skådespelaren Bianca Kronlöf, som var konferencier, fladdrade omkring på scenen i konstiga kreationer och försökte vara rolig eller ironisk snarare. Inget som vi uppskattade, det blev bara plumpt.

Nej, det som Sotenäsborna missade var den fantastiska filmen om gayikonen Tom of Finland regisserad av en av Finlands främsta regissörer Dome Karukoski. Filmen är baserad på konstnären Touko Laaksonens (1920 – 1991) spektakulära liv. Från det krigshärjade Finland via Berlin till Kaliforniens liberala 70-talsparadis. Hans bilder, som föreställer välbyggda män i svart läder på motorcyklar eller män som utför olika sexuella handlingar, uppnådde ikonstatus och inspirerade en hel generation unga homosexuella män. Han anklagades också, när okunnigheten var som störst, för att han genom sina bilder spred aids!

Filmen visar hur samhällets syn på homosexualitet har förändrats från 1940-talet fram till idag med rätt att öppet leva ihop, gifta sig och skaffa barn. Inte överallt men i många länder. Filmens slogan är ”De kallade det för smuts – det blev en revolution”.

Tom of Finland är en gripande film om kärlek, mod och frihet. Gå och se den när den går upp på biograferna!

Betyg. 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Sveriges sista grottmänniska

Vi såg Tjuvjägaren – den enkla människans kamp mot överheten på kafébio i kulturhuset Hav och Land den 24 januari. En mycket sevärd film om en man som älskade friheten mer än allt och som tog konsekvenserna. Den bygger på den sanna historia om Lars Eriksson (Lasse i berget) född 1828 och hans hustru Inga Andersdotter född 1834.

Historien börjar egentligen på 1880-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset.

Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Han sa bara att allt skulle ordna sig. Varje morgon tog han sin bössa och begav sig till skogen. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Inga arbetade som hemsömmerska och när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel, vävstolen, var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se fick henne att tappa fattningen. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Vävstolen tänkte han använda till dörrpost! Denna ”stuga” blev deras hem i nästan 30 år.

När de flyttade till grottan i skogen hade de inga hemmavarande barn. I filmen får de besök av ett barnbarn, Ida, en flicka som verkade ha ärvt både sätt och förkärlek för att jaga från sin morfar. Det framgår också att Lasse och Inga hade barn i Amerika. När allt var som jobbigast var det nära att Inga lämnade Lasse och flyttade efter, men till slut valde hon kärleken till sin egensinnige man.

Lasse drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrslusta och en närmast manisk passion för jakt. Han var en legend som jägare redan under sin livstid och tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Han gjorde eget av spikar och annan järnskrot.

Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen. Han gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen.

Han hade ett par riktiga vänner som han umgicks med, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa brännvin. Inga hade kvar några vänner i byn som hon besökte. Hon gick till kyrkan, även om en del tittade snett på henne och hon fortsatte att arbeta som sömmerska.

Inga dog 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han samma år.

Idag är Lasse i bergets grotta en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på.

Filmen är inspelad på olika ställen i Västergötland, bl.a. på Kinnekulle. I filmen spelas Lasse av Niklas Falk och hans hustru Inga av Ylva Lööf. Grevinnan, spelad av Annica Liljeblad, är den enda bland överheten som förstår Lasse. Hon är en modern och bestämd kvinna för sin tid, som älskar jakt och äventyr. Grevinnan fascineras av Lasse och hans vildmarksliv och ser honom som ett intressant inslag på Kinnekulle. Hon är den som hjälper honom så att han får bo kvar i skogen och får tillstånd att jaga på annans mark.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En tunn soppa

Vi började det nya året med att gå på bio i kulturhuset den 1 januari. Precis som många andra valde vi Hundraettåringen som smet från notan och försvann med Robert Gustafsson och Iwar Wiklander i huvudrollerna. Filmen är en av tre nominerade till Biopublikens pris på Guldbaggegalan.

Förhandsreklamen gav för handen att Hundraettåringen skulle vara minst lika rolig som föregångaren Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Var den det? Nej, det tyckte inte jag. Det blev två fniss! Överraskningsmomenten som fanns i den första filmen är svåra att upprepa. Att en hundra år gammal man kliver ut genom fönstret och oförskyllt hamnar i oväntade sammanhang var kul. Något vi inte sett förut. De insprängda återblickarna med den osannolika roll som 100-åringen Allan Karlsson spelat i många stora händelsen i världshistorien var också fyndigt. Så vad fanns kvar till den nya filmen? En tunn historia om en flaska ”folksoda”, ovanligt klantiga CIA-agenter, en korkad polis (som var lika korkad i den första filmen) och en rolig apa.

Det märktes att den första filmen var baserad på en bok och att den andra var kokad på en spik! Regissörerna Felix och Måns Herngren verkar tro att det räcker att ställa Robert Gustafsson, Iwar Wiklander och en apa framför kameran så blir det kul. Men tyvärr räckte det inte, hur fantastisk mask Robert Gustafsson än hade och hur många svordomar man än använde. Det blev som sagt bara två fniss!

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva

En historisk skamfläck

under-sandenKafébiofilmen i Kulturhuset den 16 november hette Under sanden, en omskakande film om en skamfläck i Danmarks historia.

Utmed västkusten, från Hirtshals i norr till Esbjerg i söder, hade tyskarna grävt ner landminor i syfte att förhindra en allierad invasion. Som vi vet skedde landstigningen i stället i Normandie, Men en och en halv miljon minor låg kvar, nedgrävda i sanden på Jylland. Självfallet måste de bort nu när kriget var slut och enligt danskarna lämpligen av de som själva lagt dit dem.

Så ”rekvirerades”, i brittisk regi, med gott danskt minne och bortom all Genèvekonvention, drygt 2 000 tyska soldater som städpatrull. Soldater, många gånger vettskrämda tonåringar som längtade hem till mamma och ett civilt liv. Från maj till augusti 1945 hade man röjt 1,4 miljoner minor. Många av soldaterna lemlästades eller dog.

Behandlingen av dessa livrädda tyska pojkar, månaderna efter den tyska kapitulationen 1945, är en skamfläck för den danska nationen.

Martin Zandvliets har gjort en film med fantastiskt foto och fantastiska skådespelare. Filmen visar hur svårt det är att dela in människor i goda och onda, det ena lurar under skinnet på den andra.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Filmen finns på dvd.

Eva & Conny

 

 

Meryl i kejsarens nya kläder

florenceDen 2 november såg vi filmen Florence Foster Jenkins på Hunnebo Bo. Huvudrollerna spelas av Meryl Streep och Hugh Grant.

Florence Foster Jenkins var en stenrik societetsdam som levde i New York under 1900-talets första hälft. Hon älskade musik, och finansierade stora delar av stadens musikliv ur egen ficka.

Florence älskade att sjunga och uppträda, men sorgligt nog var hon tondöv och sjöng outhärdligt falskt! Hennes dröm var att uppträda på New Yorks ledande scen – Carnegie Hall. Konserten ägde rum inför fullsatta hus en dryg månad före hennes död 1944. Hon bekostade även inspelningen av en egen skiva som blev skivbolagets mest sålda genom tiderna! Florence blev 76 år.

Florence och St. Clair Bayfield, hennes manager (en brittisk skådespelare) levde tillsammans i 36 år och lyckas skapa en perfekt  illusion av ett par som jobbar stenhårt på att låtsas en massa saker som de inte är; musikaliska. begåvade, intellektuella, trofasta och friska(!). Hon hade syfilis.

Efter att ha varit med om en bilkrock i taxi 1943 upptäckte Florence att hon kunde sjunga ”ett högre F än någonsin tidigare”, varför hon skickade en ask exklusiva cigarrer till föraren. Händelsen säger en del om hennes självbild!

Filmen var underhållande och mycket rolig på sina ställen. Ibland visste man inte riktigt om man skulle skratta eller gråta. Meryl Streep var som vanligt helt magnifik i rollen. Bara att kunna sjunga så falskt när hon egentligen kan sjunga riktigt bra! Vem minns inte Mamma Mia? Och det var välgörande att se Hugh Grant i en annan roll än käck och vimsig charmknutte. Värd att nämnas är också Simon Helberg som spelar pianisten Cosmé McMoon (!).

Betyg: 3 av 5 kompottpäron (fast Meryl borde få 4)

Eva & Conny

En vidrig familj

el_clanOnsdagen den 19 oktober var det kafébiodags igen. Filmen denna gång var argentinsk och hette Klanen. Den bygger på den sanna historien om familjen Puccio, som satte skräck i Buenos Aires överklass. Handlingen utspelar sig under 1980-talet, när diktaturen föll och de politiska masskidnappningarna, som gjorde att tusentals människor försvann, hade avtagit. Men de som utförde kidnappningarna var fortfarande kvar, de kunde sitt hantverk och insåg att man lätt kan fortsätta att röva bort människor – mot betalning.

En av dessa förbrytare hette Arquimedes Puccio. Iskall, välorganiserad och med kontakter på hög nivå bedrev han sin verksamhet med hjälp av sin såväl aktiva som passiva familj. Sönerna är med och kidnappar folk, hustrun och döttrarna  tittar bort och säger ingenting. Detta trots att de fängslade offren förvaras och misshandlas i familjens hus. Även om lösensumman betalas ut, dödas oftast offren. Men till slut hinner rättvisan i kapp dem.

En mycket spännande, men också hemsk film om en riktigt vidrig familj. Filmen finns på dvd.

Betyg 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En feministisk frihetskamp

mustang_1Vår kafébiohöst fortsatte den 3 oktober med Mustang, en fransk/turkisk ”skräckfilm” om s.k. hederskultur.

Filmen handlar om fem levnadsglada systrar i en turkisk byhåla. Deras föräldrar är döda och de uppfostras av sin mormor. I filmens början är flickorna på väg hem från skolavslutningen. De skojar och badar (med kläderna på) i havet med några pojkar i deras ålder, som vilka tonåringar som helst.  Någon ser dem och ryktet sprider sig. Skandalen är ett faktum.

Traditionerna och de religiösa bestämmelserna på den turkiska landsbygden är inte i harmoni med sin tid. Deras värde på äktenskapsmarknaden sjunker snabbt. Därför måste flickorna tuktas och tämjas tills alla mustanger* är utrotade. De isoleras i hemmet. I början lyckas de smita ut, men snart sätts det upp galler för fönster och dörrar. De tre äldsta flickorna skickas på oskuldskontroll (!). Mormodern och morbrodern får nu bråttom med giftemålsplanerna.

Den äldsta systern gifts bort med en man som hon själv valt genom att kraftigt protestera mot släktingarnas planer. Den andra tvingas att gifta sig med en man som hon inte känner eller vill ha. Den tredje systern utnyttjas sexuellt och går ett tragiskt öde till mötes. Filmen är en verklig skräckfilm – våldet ligger hela tiden på lur. Värst är ändå isoleringen, vilken är värre än fysiska bestraffningar. Filmen visar också den paradoxala sanning att det är de som kallar sig rättrogna, de som anser sig stå över det där med könsdrift och lust, som är de mest sexfixerade.

Som biobesökare sitter man som på nålar ända till slutet. Och det är den okuvliga yngsta systern, med sin längtan efter ett annat liv, som till sist lyckas bryta sig ut. Hon inger hopp inför framtiden och gör det lättare att lämna biostolen.

*Mustang= förvildad häst

Mustang Oscarsnominerades i kategorin bästa utländska film och har även vunnit publikens pris vid Stockholm Filmfestival och priset för ”årets nykomling” vid European Film Awards.

Betyg: 5 av 5 kompottpåron

Eva & Conny

 

Att våga förändras

brooklynHösten första kafébiofilm i kulturhuset Hav och Land, för vår del, var den vackra, roliga och berörande filmen Brooklyn. Huvudrollen, Eilis Lacey, spelas av Saoirse Ronan på helt helt fantastiskt sätt. Men blir trollbunden!

Filmen, som bygger på en roman av Colm Toibins, handlar i korthet om en ung katolsk kvinna, som med hjälp av en präst lämnar ett fattigt och inskränkt Irland på 1950-talet för ett nytt liv i Amerika. Men det mest intressanta är hennes förvandling för en blyg tjej till en självsäker kvinna. Förvandlingen börjar redan på båten till Amerika, fortsätter på varuhuset där hon får jobb och runt köksbordet i inackorderingshemmet. På en dans träffar Eilis en ung italiensk rörmokaren, Tony. Kärleken blommar och de gifter sig. Sen inträffar en tragedi på Irland och Eilis åker ”hem” på besök. Vad som händer sedan tänker jag inte berätta här (filmen finns på dvd).

Det är en ovanlig berättelse om migration eftersom den också fångar livet på en ny plats med en annan plats kvar i hjärtat. Känslor av utsatthet, ensamhet och saknad är ju lika aktuellt för nyanlända i Sverige 2016 som det var för nyanlända i Amerika 1950Filmen visar hur omöjligt det är att återvända till det man en gång lämnar och hur viktigt det är att börja om och leva framåt och inte bakåt.

Vinster
BAFTA: Outstanding British Film
Nomineringar
3 oscarnomineringar: Bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manus.

 

Betyg: 4 av 5 kompottpäron (mycket beroende på Saoirse Ronan)

 
Eva & Conny

Kort besök i Teheran

Taxi TeheranDen 9 mars var en kafébioonsdag i Kulturhuset.  Vi såg filmen Taxi Teheran. Regissören Jafar Panahi hade för tredje gången trotsat yrkes- och reseförbudet. Han får inte filma i Iran, men vann ändå en Guldbjörn i Berlin för sin underhållande fejkdokumentär!

Jafar Panahi sitter själv bakom ratten i sin taxi riggad med kameror som spelar in passagerarna. Han har ett lite underfundigt leende på läpparna och verkar vara på gott humör. Resenärerna kommer och går. Något som vi inte är vana vid är att man delar taxi med främlingar om det finns plats. Lite som en minibuss. Extra roligt blir det när han skall köra Hana, som i verkligheten är Panahis systerdotter. Det är en liten kaxig tjej med slöja och skinn på näsan. Hon har i hemläxa att göra en film och det blir en del diskussioner med morbrodern om vad som är tillåtet och inte i Iran. Hon filmar till exempel en kille som snor åt sig några tappade sedlar på gatan och sedan försöker hon tvinga honom att lämna tillbaka pengarna för att hennes film ska bli ”godkänd”.

Panahi insåg snabbt att han inte kunde smygfilma riktiga passagerare och sen visa världen. Det skulle vara alltför farligt för alla inblandade. I stället använder han sig av skådespelare, både amatörer och proffs. Resultatet blev en halvdokumentär som är underhållande, rolig och intressant. Och vi fick se en liten del av en värld som är främmande för oss. En film man minns länge efter att ljuset släckts i salongen

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

En labyrint av lögner

en-labyrint-av-lognerEn labyrint är ett system av gångar som ofta förgrenar sig och korsar varandra, avsett att förvirra och att vilseleda den som färdas i den.  Och det är precis vad som händer den unge åklagaren Johann Radmann  i den tyska filmen En labyrint av lögner, som vi såg på kafébion i Kulturhuset Hav och Land den 24 februari.

I filmen känner en före detta lägerfånge igen en lägervakt från Auschwitz, numera lärare på en skola i Frankfurt am Main, Han berättar detta för en journalist, som i sin tur försöker få åklagarna i staden intresserade. En ung och oerfaren åklagare bestämmer sig till slut för att ta sig an fallet. När han frågar sina jämnåriga vad Auschwitz är för något så har de inte en aning. Det verkar otroligt eftersom filmen utspelar sig på 1950-talet. Men tydligen ville ingen veta, man ville glömma och det var ”locket på”. Detta gällde både privatpersoner och myndigheter.

När sanningen om vad som hände i Auschwitz går upp för Radmann vill han först börja jaga den ökände Josef Mengele, dödsängeln kallad. Han utförde hänsynslösa och för medicinvetenskapen tvivelaktiga experiment på lägerfångar, främst dvärgar och enäggstvillingar. Han valde även ut vilka judar som skulle föras till gaskamrarna vid ankomst till lägret.

Radmann förstår till slut att han ensam inte kan få tag i bevis som skulle fälla Mengele och släpper tanken. Ett bra beslut eftersom Mengele lyckades fly till Sydamerika och dog först 1979. Radmann beslutar sig i stället för att leta bevismaterial för att få till stånd en rättegång mot lägervakter, vilket han lyckas med efter ett arbete som nära nog gör honom galen på grund av att han motarbetas i stort sett av alla. Han börjar att driva det fall som fem år senare (1963) leder till den berömda Auschwitzrättegången (de var egentligen tre till antalet). En bråkdel av de 6.000–7.000 SS-män som tjänstgjorde i lägret genom åren ställdes till svars.

En labyrint av lögner är en engagerande och spännande film. Den finns som dvd-film.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

Vänskap och bönpasta

Under körsbärsträdenPersonerna på bilden är skolflickan Wakana, den gamla änkan Tokue och bagaren Sentaro. Tre ensamma människor från tre generationer och huvudpersoner i den välspelade japanska filmen Under körsbärsträden. Den första kafébiofilmen för vår del på det nya året.

Filmen börjar med att Sentaro släpar sig iväg till sin lilla ”restaurang” för att som vanligt grädda dorayaki-plättar och fylla dem med söt bönpasta. Han mår inte så bra. Han är ensam och röker och dricker för att döva känslorna. Han irriterar sig på ungdomarna som köper plättar, Den enda han står ut med är den unga, tystlåtna Wakana, som har problem hemma.

En dag bryts mönstret när en gammal kvinna med förtvinade händer dyker upp och vill börja arbeta hos honom. Sentaro avfärdar henne vänligt men bestämt. Nästa dag kommer kvinnan tillbaka med en burk bönpasta som hon lagat och han får sitt livs överraskning. Han har aldrig smakat något godare! Tokue får jobba på prov och hon lär honom hur han skall koka en egen bönpasta i stället för den färdiglagade burkpastan han köpt tidigare.

Kunderna upptäcker så klart förändringen och kön ringlar lång utanför restaurangen. Vänskapen mellan de tre huvudpersonerna utvecklas sakta men säkert och vi får veta att det inte är Sentaros restaurang utan att han arbeta där för att betala av en gammal skuld. När ägarinnan dyker upp och berättar att det cirkulerar ett rykte om att Tokue har spetälska (Lepra) och att Sentaro därför måste avskeda henne, accepterar han motvilligt detta. Han skäms över sin feghet och han och Wakana söker upp Tokue i hennes bostad i ett inhägnat område där hon bott i över 60 år. Försiktigt berättas så Tokues livstragedi, hur hon som barn såg sina händer bli deformerade och lämnades på en leprakoloni. Tidigare hölls de boende isolerade från samhället. Japans “lepra-lagar” som i princip låste in sjuka, upphävdes först 1996. Väldigt märkligt och sorgligt om man tar i beaktande att infektionssjukdomen lepra är den minst smittsamma av alla smittsamma sjukdomar.

Filmen finns att köpa på dvd så slutet tänker jag inte berätta här. Det är en fin filmupplevelse om hur vänskap långsamt växer fram och hur den påverkar tre mycket olika människors liv.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Ingen människa är en ö

en man som heter OveVårt sista kulturbesök 2015 blev i Kulturhuset Hav och Land den 27 december. Vi såg, liksom många andra, filmen En man som heter Ove  Det var den tredje utsålda föreställningen.

Filmen handlar om surgubben Ove. Han har mot sin vilja blivit avsatt som ordförande i bostadsrättsföreningen, där han under många år varit en riktig ordningsfascist. Hans älskade hustru, som höll honom på rätt köl, har nyligen dött.

Han är bitter och ensam och ser ingen anledning att leva längre. Men när han står med snaran om halsen, bokstavligt talat, blir hans brevlåda nerkörd. En ny familj flyttar in tvärs över gatan, den höggravida Parvaneh med man och barn. Parvaneh ser något hos Ove som ingen annan ser, nämligen att det finns ett hjärta av guld under den vresiga ytan. Och hon ger sig katten på att locka fram det. Det blir roligt, inte tokroligt, men igenkänningsroligt och hjärtevärmande.

Vi får se tillbakablickar från Oves liv. Det är då jag kommer på mig själv att sitta och tänka på orden ”ingen männisika är en ö”.  Har man som Ove blivit 59 år har man upplevt en del som påverkar vem man är. En invändning har jag dock – inte är dagens 59-åringar som Ove? De hör snarare hemma i en tidigare generation.

Rolf Lassgård briljerar i rollen. Han är helt perfekt, kanske blir det en guldbagge! En ny angenäm bekantskap för oss var Bahar Pars som spelar Parvaneh.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En underbar jävla rolig julfilm

En_underbar_jävla_julJag har inte varit så imponerad av Helena Bergström som regissör tidigare, men det här var riktigt kul. Vi såg filmen den 25 november i kulturhuset Hav och Land. Det var den tredje utsålda föreställningen. Igenkänningsfaktorn när det gäller allas våra fördomar var stor och det blev mycket skratt i salongen.

Filmen handlar om paret Simon och Oscar som, tillsammans med vännen Cissi, har köpt ett gammalt nedgånget hus  i fina förorten. Det enda rummet som är renoverat är barnkammaren. Cissi är i nionde månaden och Oscar och Simon skall båda bli pappa till barnet. En familj i tiden, men lite svårt att berätta om för släkten.

Nu är det julafton och släkten samlas. Oscars pappa och mamma, Simons frånskilda mamma med ung älskare, Simons ensamstående pappa, Simons lillebror, Simons frispråkiga farmor, Oscars syster vars man nyligen lämnat henne samt deras lilla dotter.

Värdparet har planerat en underbar, fantastisk perfekt jul, men naturligtvis blir det något helt annat. Robert Gustafsson är väldigt bra i rollen som Oscars pappa Ulf, en jurist från Borås. Maria Lundqvist går inte heller hon av för hackor som Oscars fördomsfulla mamma Monica. Helena Bergström spelar Simons gränslösa mamma. För att nu nämna några.

Det blir en del urladdningar, den största när Ulfs exploderar. Han har laddat upp länge och till sist  flyger locket av. Sen blir det ju rätt bra på slutet och ”Jesusbarnet” föds. Gå och se filmen – du får 1 timma och 50 minuters kul underhållning och kanske något att tänka på. Det är ju inte fel att sopa fram skräpet under mattan ibland.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron. Det fjärde päronet är Robert Gustafssons!

Eva

 

En explosiv Bond

SpectreOnsdagen den 4 november passade vi på att se Spectre, den nya Bond-filmen,  i kulturhuset Hav och Land.

Filmen började med fantastiska scener från karnevalen på de Dödas dag i Mexiko. Spänningen håller i sig i stort sett hela filmen. Om man gillar underhållningsvåld vill säga. Jämfört med verkligheten är att det så overkligt så det blir underhållande! Våldsamma slagsmål och James (Daniel Craig) får inte en skråma, inte ett blåmärke och ingen sjukvårdare i sikte. Nej, han försvinner in i sängkammaren med en snygg kvinna när han oskadliggjort skurken.

Trots att filmen var två och en halv timma blev det aldrig långsamt. Jag tänker inte berätta handlingen här, men historien är i takt med tiden.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Marschen som förändrade USA

SelmaDen sista kafébiofilmen under oktober månad i kulturhuset Hav och Land var den uppmärksammade filmen Selma. En otäck men samtidigt stark och spännande film om medborgarrättskämpen Martin Luther King och marschen från Selma till Montgomery.

I filmens början sprängs fyra små svarta flickor i luften (det blodiga hatbrottet i en baptistkyrka 1963). Därefter får vi se hur en svart kvinna i amerikanska södern förgäves försöker få registrera sig som ­väljare. Det bara är fem decennier sedan svarta i amerikanska södern marscherade, misshandlades och dödades för rätten att rösta i ”The land of the free and the home of the brave” – trots att det var lagstadgat vid den tiden.

”Bloody Sunday” kallas händelserna” söndagen 7 mars 1965,  då en protestmarsch mellan Selma i Alabama och delstatens huvudstad Montgomery, stoppades med brutalt våld av polisen. Marschen genomfördes i den amerikanska medborgarrättsrörelsens regi för att väcka uppmärksamhet mot att det försvårades för svarta utnyttja sin rösträtt samt en dödsskjutning i samband med tidigare rösträttsdemonstrationer i Selma.

Detta var den första av tre marscher till Alabamas huvudstad Montgomery. Vid det andra försöket avbröts marschen av Martin Luther King, eftersom han i tid insåg att den skulle sluta i ytterligare ett blodbad. Han lyckades därefter få ett domstolsbeslut på att marschen var laglig. Och vid det tredje försöket nådde marschen ända fram och i det påföljande mötet deltog tusentals personer. Sträckan är idag minnesmärkt och listad i och utmärkt som U.S. National Historic Trail, med namnet Selma To Montgomery Voting Rights Trail.

Det har nu gått 50 år sedan händelserna i filmen, men fortfarande idag kan vi se på TV hur svarta i USA dödas för att de är svarta . En smärtsam påminnelse om att Martin Luther Kings kamp långt ifrån är över.

Missade du filmen finns den att köpa på dvd.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En orädd människorättsaktivist

Taikon

För några veckor sedan såg vi dokumäntärfilmen Taikon i kulturhuset Hav och land. Kameran följer Katarina Taikon från födseln i ett tältläger via fosterhem, barnäktenskap och skilsmässa, till friheten i Stockholms kulturliv. Filmen är en plågsam påminnelse om de svenskar som folkhemmet svek. Romerna, som våra folkvalda fortsatte att svika långt in på 60-talet. Världskriget var då sedan länge slut. Industrin och välståndet ökade. I förorten växte nya bostäder upp, men i skogsdungarna intill bodde romerna fortfarande i tältgetton.

Som vuxen läste Katarina Taikon av en slump ett utdrag ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter om alla människors rätt till bostad, utbildning och arbete. Systern Rosa Taikon berättar i filmen att Katarina sa:” Ja, men Rosa det har ju inte våra kusiner och tanter och farbröder, de bor ju fortfarande i läger det här måste vi göra något åt.” Det var efter det hon skrev boken ”Zigenerska”, som kom ut 1963. Boken är en inifrånskildring av romernas livsvillkor.

Katarina tyckte det var viktigt att få barnen att förstå och när den första självbiografiska boken om flickan Katitzi gavs ut sex år senare var hon sedan länge en hårt arbetande opinionsbildare. Böckerna om Katitzi, en romsk ”Pippi Långstrump”, ges nu ut i nyutgåva. Hittills finns två böcker ”Katitzi och Swing” och ”Katitzi i ormgropen och Katitzi rymmer”. Läsålder 5-9 år. Ett utmärkt julklappstips!

Taikon handlar om svenska romer och drar inga uttalade paralleller till dagens situation för romska EU-migranter. Vad Katarina Taikon skulle tyckt i frågan om hon levt idag, framgår av hennes kamp 1967 för att romska flyktingar ska få asyl i Sverige: ”Ingen ska säga till mig att vi inte vet att dessa människor är förföljda på grund av sin härkomst. Det är er plikt att begripa det!”

Katarina Taikon, en orädd förkämpe för mänskliga rättigheter, dog 1995 endast 63 år gammal. Kampen bokstavligt tog hennes liv.

Visste du att order rom betyder människa!

Dokumentären Taikon visar den 2 december kl 13.00 i Kulturhuset hav och Land.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

 

 

Magnifika Mirren

kvinnan i guldFörra veckans kafébiofilm i Kulturhuset Hav och Land var Kvinnan i guld med Helen Mirren i huvudrollen. Och hon är som vanligt helt fantastiskt bra. Filmen är en verklighetsbaserad historia om ett konstverk, som egentligen heter Porträtt av Adele Bloch-Bauer I, målad av Gustav Klimt 1907.

Nazisterna stal tavlan när de plundrade ett rikt judiskt hem i Wien 1938. Den såldes till det österrikiska statsgalleriet och placerades på Belvedere 1941. Namnet ”Kvinnan i guld” fick tavlan under kriget för att dölja att den föreställde en judinna.

Filmen, som kan beskrivas som en lågmäld thriller, tar sin början 1998 i  Los Angeles när Maria Altmann får ta över sin döda systers arvegods och börjar minnas sin moster Adele. Hon minns också sin barndom och uppväxt i Wien och hur hon och hennes man flydde undan nazisterna i sista stund. I bröllopspresent fick hon det vackra halsband som Adele bär på bilden och som nazisterna också stal.

Maria har värjt sig mot det förflutna men nu börjar minnena återkomma . Hon tar kontakt med en ung och oerfaren advokat, Randy Schönberg, son till en väninna med samma bakgrund som hon själv, eftersom hon anser sig vara den rättmätige ägaren till tavlan.  Till deras hjälp kommer också den österrikiske undersökande journalisten Hubertus Czernin.

Så följer en lång rättsprocess,  fram och tillbaka mellan Österrike och USA.  De österrikiska myndigheterna är benhårda – Klimt ingår i kulturarvet – trots att man skrivit på restitutionsavtalet som ska återföra av nazisterna stulen konst till deras rättmätiga ägare. Men för Maria handlar restitution också om att hålla det förflutna och minnena av dem som fanns före henne levande.

Maria fick till slut tillbaka tavlan och sålde den 2006 på en auktion i New York för 135 miljoner dollar (!). Kommer jag till New York skall jag definitivt besöka Neue Galeri, där den hänger permanent, för att ta mig en titt på tavlan i verkligheten.

Österrike har återlämnat över 50.000 stulna konstverk och andra föremål från landets officiella institutioner. Men ytterligare 100.000 stulna föremål har ännu inte lämnats tillbaka.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Fortfarande Alice

Still AliceOnsdagen den 16 september var det kafébiodags igen. Kulturhuset Hav och land visade filmen Still Alice. Filmen handlar om Alice Howland. Hon är 50 år, lyckligt gift, har tre vuxna barn och ett fint hus  Hon är en hyllad Columbia-professor på höjden av sin karriär när hon plötsligt märker att hon börjar glömma saker och ibland känner hon inte igen omgivningen.

Alice tror själv att hon har fått en hjärntumör och söker hjälp. Men det visar sig vara ännu värre – hon får diagnosen: tidigt stadium av Alzheimer. En aggressiv och ärftlig sort. Som den oberoende kvinna hon är kämpar Alice med att behålla sin livsstil och leva i nuet, trots att hennes personliga jag långsamt skalas bort.  Huvudrollen spelas av den fantastiska Julianne Moore, som belönats med en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon har tidigare belönats med en Golden Globe för sin rollprestation i filmen.  Och det är bara att instämma i berömmet. En på många sätt drabbande och obehaglig film som känns ända in i hjärtat.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En 100-årig förebild

Jag är IngridOnsdagen den 2 september var det dags för höstens första kafébiofilm i Kulturhuset Hav och Land, Jag är Ingrid. Filmen om en av Hollywoods största stjärnor drog storpublik och utsåld salong.

Våren 2011 träffade regissören Stig Björkman Ingrid Bergmans dotter Isabella Rossellini på filmfestivalen i Berlin. Isabella föreslog att han skulle ”göra en film om mamma”. På så sätt fick Stig tillgång till Ingrids liv och hennes egna ord, privata bilder och filmer. Ingrid var en hängiven amatörfotograf och filmare. Ett arv från pappa fotografen.

Ingrid Bergman föddes för hundra år sedan i Stockholm. Hon var dotter till fotografen Justus Bergman och hans hustru Frieda Adler. Modern dog när Ingrid var tre år och fadern när hon var 13 år. Kanske bidrog den jobbiga barndomen till hennes obestridliga viljestyrka.

Hon fullföljde aldrig sin utbildning på Dramatens elevskola, utan gick i ställer över till filmens värld. Hennes stora genombrott blev filmen Intermezzo.Den blev språngbrädan som tog henne över Atlanten till det stora filmlandet i väster. Men hon stod också på teaterscenen i USA, Storbritannien, Italien och Frankrike. Jag minns än idag hennes fantastiska porträtt av Israels premiärminister Golda Meir i A woman called Golda som sändes i TV 1982.

Sjufaldigt Oscarsnominerad och trefaldigt Oscarsbelönad var hon en av Hollywoods starkast lysande stjärnor. 1945 fick Ingrid en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Gasljus, 1957 för bästa kvinnliga huvudroll i Anastasia och 1975 för bästa kvinnliga biroll i Mordet på Orientexpressen.

Många av hennes filmer är klassiker såsom Casablanca, Dr Jekyll och Mr Hyde, Klockan klämtar för dig, Gasljus, Notorious, Joan of Arc, Tycker ni om Brahms?, Kaktusblomman, Höstsonaten och många, många fler.

Ingrid var gift tre gånger: Petter Lindström (1937–1950), Roberto Rossellini (1950–1957) och Lars Schmidt (1958–1975). Hon fick fyra barn. En dotter med Petter Lindström och en son och två döttrar med Roberto Rosselllini.

Ingrid dog i London på sin födelsedag 1982, efter en tids sjukdom (bröstcancer), och hon gravsattes med sina föräldrar på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Merparten av hennes aska ströddes dock i havet vid Dannholmen utanför Fjällbacka. I Fjällbacka är en byst rest till hennes minne och det lilla torget vid hamnen är döpt till Ingrid Bergmans torg. Ägare till Dannholmen var Lars Schmidt. Ingrid älskade ön och hela familjen tillbringade många somrar där. Ön besöktes av många prominenta gäster till exempel Alfred Hitchcock och Marcello Mastroianni.

Dokumentärfilmen Jag är Ingrid är både personlig och privat och är ett fängslande porträtt av en kvinna som gick sin egen väg med en obestridlig viljestyrka, stor talang och en för sin tid radikal syn på karriär, moderskap och kärleksliv.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En magnifik Lassgård

Miraklet i ViskanDen 13 maj var det dags för Conny och mig att se vårens sista kafébiofilm i kulturhuset Hav och Land. På vita duken visades Miraklet i Viskan. Småorten Viskan ligger vackert vid älven Ljungan väster om Sundsvall.

Slarvern Bjarne (Rolf Lassgård) är lyckligt gift med Malin (Lia Boysen). Paret har två döttrar och familjeidyllen skulle ha varit total om det inte vore för att Bjarnes ekonomi är körd i botten. Han får in lite pengar på att köra skolbussen och biblioteksbussen, men hans flyttfirma är konkursmässig, beroende på att alla som vill flytta från Viskan redan gjort det.

Bjarne tror att allt skall ordna sig till det bästa om han investerar 1 ½ miljon i en stor plogbil, men då krävs för det första ett banklån och för det andra att det börjar snöa. Miraklet i Viskan utvecklas till en prestigekamp mellan två lika tjurskalliga och långsinta män. På den ena sidan älven Bjarne och på den andra sidan hans stormrike svärfar Halvar (Ingvar Hirdwall). Han kan tänka sig att erbjuda ett lån, men Bjarne är för stolt, och envis, för att be om hjälp. Plötsligt inträffar något som kommer att förändra livet drastiskt för filmens huvudpersoner.

Vi tyckte att Miraklet i Viskan var en skröna med både allvar och komik. Fotot var helt fantastiskt och skådespelarprestationerna njutbara.

Och vad miraklet i Viskan är tänker vi inte berätta här. Det får du reda på när du ser filmen!

Det var bra att vi inte läste recensionerna innan vi såg filmen. De är minst sagt blandade och det är ju till syvende och sist den egna uppfattningen som är den rätta!

Aftonbladet: En mustig skröna i absolut toppklass. Årets bästa svenska film hittills. ****
GP:  Filmen är varken rolig eller tragisk. **
DN: Rolf Lassgård briljerar i roligt landsbygdsdrama. ***
Svenska Dagbladet: En mustig och omständlig historia. *
SVT: Charmig folkhemsidyll. ***
Expressen: Tanken var kanske god . Vad den ny var. **

Vårt betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Allan – en inspirerande 96-åring

Allan i FlaskhallOnsdagen den 22 april såg vi dokumentären om Allan i Flaskhall  i kulturhuset Hav och Land.  Filmen är gjord av naturfilmaren Stefan Quinth och handlar om 96-årige Allan Olofsson från gården Flaskhall i Sollebrunn utanför Alingsås.

Allans CV skulle varit långt, om han nu hade behövt ett sådant. Han har varit bonde, smed, skogsarbetare, byggmästare, politiker, uppfinnare, idrottsman och entreprenör.

I filmen fick vi följa Allan från hans tidigaste år på gården, krigsåren vid norska gränsen, den svåra olycka i början på 90-talet när han blev av med en arm. Vi fick även ta del av hans idrottsliga ”karriär”. Han började åka Vasaloppet när han var 62 år och slutade när han var 85. När han var framme i målet i Mora var han inte ens trött, utan tog bilen och körde hem till Flaskhall!  Allan är den äldste som åkt Vasaloppet. Det rekordet står sig än. Han cyklade, åkte långfärdsskridskor, tyckte om att fiska och att gå i skogen. När han var över 90 år reste han till USA för att besöka släkt och vänner. Vid 96-års ålder besökte han stränderna i Normandie till minnet av dagen D, 70 år tidigare.

Det var extra roligt att både Allan Olofsson och filmaren Stefan Quinth var närvarande vid filmvisningen. Vi fick möjlighet att samtala med dem vid kaffet efter filmen. Allan berättade då att han alltid gjort det han tycker är roligt (nästan) och att han fortfarande är nyfiken på livet! Tyvärr gick hans hustru bort 2005 . De hade då varit gifta i 63 år.  För att råda bot på ensamheten brukar han åka (ja, han kör bil) och dansa två-tre gånger i veckan!

Det var verkligen en inspirerande upplevelse att se filmen och en stor förmån att få träffa Allan i Falskhall livs levande.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

Pride – en film med hjärta

Pride_1Om att vara sig själv men samtidigt medmänsklig och känna empati med andra genom att bortse från olikheter och istället ta fasta på det som förenar. Ja, det var vad denna veckas kafébiofilm Pride handlade om. Det var ett helt underbart, roligt och mycket välspelat brittiskt drama med verklighetsförankring om att försonas över olikheter.

Handlingen utspelar sig 1984-1985. Margaret Thatcher, järnladyn, sitter vid makten i Storbritannien och gruvstrejken rasar ute i landet. Samtidigt pågår Pride-paraden i London där en grupp gayaktivister bestämmer sig för att bilda en stödgrupp kallad ”Bögar och flator stöder gruvarbetarna”. De samlar ihop pengar till gruvarbetarnas fackförening. Facket är emellertid negativ till deras stöd och väljer att avstå. Gayaktivisterna låter sig inte avskräckas utan tar direktkontakt med de strejkande arbetarna i det lilla gruvsamhället Dulais i södra Wales och en oväntad allians uppstår. Gruvarbetarkvinnorna spelar en avgörande roll, då de är mycket mer toleranta och positivt nyfikna på regnbågsmänniskorna från London än vad deras män är. Slutscenen i filmen är hjärtknipande. Buss efter buss rullar in med gruvarbetare som vill tacka aktivisterna genom att delta i Pride-festivalen.

Det har gått trettio är sedan händelserna i filmen, men fortfarande frodas fördomar mot HBTQ-personer. En film som Pride är ett sätt att påverka vårt synsätt och få oss att tänka efter.

Filmen efterlämnade en varm känsla och en övertygelse om att det finns hopp om mänsklighten trots allt. Fast vi funderade lite över varför det endast fanns två (!) män i salongen. Men de hade väl annat för sig.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

En riktig roadmovie

LockeVeckans kafébiofilm i kulturhuset Hav och Land var Locke. En förtätad berättelse som utspelas i en BMW på väg i natten. En thriller där hela handlingen utspelas i mobiltelefonen!

Tom Hardy spelar Ivan Locke, en omtyckt förman på ett stort bygge. När han sätter sig i bilen efter jobbet förstår man snart att något hänt och att han inte tänker åka hem till familjen. En enda gång under sitt 15-åriga äktenskap har han varit otrogen. Han har nu fått ett samtal från sjukhuset där kvinnan i fråga håller på att föda hans barn och behöver honom. Och han är fast besluten att ta sitt ansvar.

Under bilfärden försöker han, samtidigt som han med jämna mellanrum ”peppar” den rädda blivande mamman, att lösa de problemen som uppstått på grund av hans beslut. Han måste övertala en arbetskamrat att ta hans plats på bygget nästa morgon när över 200 lastbilar skall leverera betong och stora pengar står på spel. Han måste berätta för hustrun om sin otrohet och om resultatet. Han måste lugna sönerna som undrar varför han inte kommer hem till den viktiga fotbollsmatchen, som de alla sett fram emot. Ja, han har mycket att brottas med i bilen  i mörkret på motorvägen.

Tom Hardy är väldigt bra i rollen som Ivan Locke. Det är otroligt att filmen kan vara så spännande med endast en skådespelare på duken. Men det är den! Man sitter som i ett järngrepp i 1 timma och 24 minuter och undrar hur det skall sluta.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

Mer nöd än lust

I nöd och lustI helgen såg vi filmen ”I nöd eller lust”, en komedi av Kjell Sundvall. Han har regisserat många filmer genom åren. Vem minns inte ”Vi hade i alla fall tur med vädret”, Tomten är far till alla barnen” och ”Grabben i graven bredvid”.

Handlingen är i korthet att släkten samlas för att fira Jenni och Gabriels bröllop. Alla vuxna i sällskapet låtsas att de är lyckliga i sina äktenskap. De är ju bjudna på ett fint bröllop och  brudens mor förväntar sig att alla är glada och lyckliga. Men sanningen är att alla har äktenskapsproblem, utom brudens mormor och morfar. Naturligtvis håller det inte, utan fasaden krackelerar och grälen avlöser varandra, till de närvarande tonåringarnas storögda förtjusning. För att förvissa sig om att publiken verkligen skall tycka att det är kul, uttalar man könsord med stora bokstäver.

Många av våra mest kända komediskådespelare är med; Dan Ekborg, Katarina Ewerlöf, Claudia Galli, Peter Magnusson, Magdalena in de Betou, Suzanne Reuter, och Johan Ulveson. De gör säkert så gott de kan, men handlingen är tunn och manuset dåligt. Rollerna är inte roliga bara osympatiska. Det som var tänkt att bli en oromantisk komedi blev en vulgär buskis.

Betyg: 1 av 5 kompottpäron
Rekommendation: Tänker du se filmen, tänk över saken en gång till!

Eva & Conny

 

Mannen som ändrade historien

Walesa_2Jämn vecka och kafébio i kulturhuset Hav och Land! Filmen av mästerregissören Andrzej Wajda handlar om mannen som förändrade Polens historia, Lech Walesa.

Han föddes 1943 i Popow ooch började arbeta som varvsarbetare och elektriker på Leninvarvet i Gdansk 1967. Efter att ha blivit vittne till den polska arbetarrevolten 1970 började han kämpa för en från kommunistpartiet obunden fackföreningsrörelse. Tio år tog det innan Solidaritet kunde bildas 1980.

Filmens ”ram” är en intervju mellan den italienska journalisten Oriana Fallaci och Wałęsa 1980. Robert Wieckiewicz är utmärkt i rollen som Lech Walesa. Han spelar en man uppfylld av ilska som han har lärt sig att behärska. En som måste lägga sig i, fixa saker och gå mot strömmen.

Han hustru Danuta spelas av Agnieszka Grochowska. I filmen framställs hon som  en kärleksfull och hängiven hustru och mor, vilket hon säkert var. Men jag kan tänka mig att hon också var politiskt insatt och deltog en del i händelseförloppet, vilket inte framgår av filmen.

Wałęsa är en troende katolik och far till sex barn, en man av folket, vilket säkert förklarar varför han gick hem hos polackerna. De styrande vågade inte ta livet av honom, då skulle de ha fått ett helgon på halsen. Men man kunde trakassera honom  och kalla honom till förhör ideligen. Om jag mins rätt blev han fängslad 48 gånger och satt i husarrest i ett år.

Regissören har blandat in dokumentärt material i filmen, vilket jag tycker tillför ytterligare en dimension. Jag kände igen en hel del, men blev också påmind om en del händelser som jag hade glömt.

Wałęsa fick Nobels fredspris 1983, men hans fru fick åka och hämta priset i Oslo. Han var rädd att han inte skulle få inresetillstånd till Polen igen. Säkert en befogad rädsla.

Wałęsa ledde Solidaritet fram till 1990. Då hade rörelsen året före varit delaktig i att införa demokrati i Polen, efter flera decennier av auktoritärt styre. Han blev vald till Polens president, ett ämbete som han hade i fem år.

Trots att filmen var två timmar lång blev det aldrig långsamt. Slutomdömet är att Wajdas film var mycket sevärd, intressant och spännande. Trots att vi hade facit! Ett stycke nutidshistoria.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron
Rekommendation: Filmen gick upp på biograferna förra året och finns nu som dvd-film

Eva & Conny

 

En fransk bagatell

En tripp till ParisOnsdagen den 18 februari var det dags för ännu en välbesökt kafébioföreställning på Hunnebo Bio. Den franska filmen En tripp till Paris visades. Historien går i korthet ut på att Brigitte, som tillsammans med sin man Xavier, föder upp biffdjur på den franska landsbygden, tycker att gräset verkar grönare på andra sidan. Detta efter en flört med en yngre man på besök i grannhuset. Hon reser ensam till Paris för att få träffa honom igen, med dåligt resultat. I stället träffar hon en dansk tandläkare på tillfälligt besök i Paris. Tandläkaren spelas av Michael Nyqvist, som alltså är svensk, spelar dansk och pratar franska! Han ”tänder” på henne och hon är lättantändlig! Det slutar, som alla redan räknat ut, i sängen.

Xavier har blivit misstänksam och följer efter henne till Paris, där han upptäcker paret. Brigitte åker hem, men hon berättar inte att hon varit otrogen. Xavier säger inte vad han vet, utom i förtäckta ordalag. Vi får reda på att han också varit otrogen och att Brigitte vetat om detta. Filmen slutar förstås med att de hittar tillbaka till varandra och äktenskapet räddas.

Den franska moralen verkar vara att allt ordnar sig bara man inte pratar om det!  Kul att se vyer från franska landsbygden, men förutsägbar och tunn handling. Fast slutscenen var fin när båda låg och flöt på Döda havet!

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Långsamhetens lov

stilllife.poster.ws_När vi såg filmen Still Life den 4 februari på kafébio i Kulturhuset Hav och Land kom jag osökt att tänka på Owe Wikströms bok ”Långsamhetens lov”. I boken kan man läsa att långsamhet i bland är outhärdlig och trist, men att långsamhet också föder eftertanke och reflektion. När vi gick ut från bion var det just eftertanke och reflektion som hjärnan ägnade sig åt.

Gillar du action är filmen ingenting för dig. Men vill du se en annorlunda, lågmäld och framförallt tänkvärd film, så är det inte bortkastad tid att se Still Life. Den handlar om John May en kommunalarbetare vars uppgift är att hitta anhöriga till personer som dött ensamma. Han är noggrann och organiserad på gränsen till besatthet och tar sitt arbete på stort allvar. När hans avdelning ska bantas och John blir uppsagd, anstränger han sig till det yttersta med sitt allra sista fall. En gripande berättelse om livet, kärleken och livet efter detta. John May ger humanismen ett ansikte. Han behandlar alla människor han möter, även de från samhällets bottenskikt, med respekt och medkänsla. Slutet är oväntat och mycket rörande. John May spelas av den brittiske skådespelaren Eddie Marsan, som gör en strålande rollprestation. Ett mästerverk i det lilla formatet!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Världspremiär!

Kay House MirrorFredagen den 23 januari kunde vi för första gången se invigningen av Göteborg Film Festival i Kulturhuset Hav och Land i Hunnebostrand. Hunnebo Bio var en av nio biografer i regionen som fick visa ceremonin via länk samt den efterföljande filmen, vilket kändes stort. Ett tillfälle som vi inte ville missa!

Efter invigningsceremonin var det premiär för den danska filmen Key House Mirror i regi av Michael Noer. Världspremiär till och med! I huvudrollerna de legendariska skådespelarna Sven Wollter och Ghita Nørby! Det var en djupt gripande film om kärlek, minne och åldrande. ”Lilly flyttar in på ett ålderdomshem tillsammans med sin man, men en natt stöter hon oväntat på en lekfull charmör, som kallas ”piloten”. Parallellt med att hennes man blir allt sämre växer den erotiska och romantiska laddningen kring nykomlingen”.

Att berätta om kärlek på ett äldreboende är ett nytt och djärvt grepp, som regissören lyckas utmärkt med.  Filmen fullkomligt trollband publiken. Man kunde höra en knappnål falla – och efteråt applåder!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron
Rekommendation: Klart sevärd när den går upp på biograferna

Eva & Conny

Lapp på luckan!

Micke och VeronicaOnsdag jämn vecka = Kafébio i Kulturhuset Hav och Land i Hunnebostrand!  Den 21 januari var det vår tur att se Micke och Veronica. Filmen som fick biopublikens pris på Guldbaggegalan! Hunnebo Bio hade haft tre utsålda hus och det blev fullt även denna gång. Lapp på luckan! De som inte bokat i förväg fick gå hem igen. Veckan efter visades ytterligare en utsåld föreställning! Och vad berodde detta stora intresse på? Det var en underhållande film, även om den inte sätter några djupare spår. Många lyckliga faktorer sammanföll: svensk rolig film, kända skådespelare, mycket reklam i media. Men framför allt så är filmen till stora delar inspelad i vårt vackra Sotenäs!

En kort sammanfattning:
Izabella Scorupco – vacker, spelar bra
David Hellenius – snygg och bra för att inte vara skådespelare
Suzanne Reuter – bra som alltid. Hon kan leverera den damen!
Intrigen – aktuellt ämne
Miljön – underbar
Överraskning – roligare än vi trodde
Igenkänningsfaktor: stor
Resultat – feel-good

Betyg: 3 svaga av 5 kompottpäron

Eva & Conny