En berättelse om svensk rasism

Nu har vi sett Sameblod, filmen som vann det prestigefyllda Dragon Award Best Nordic Film-priset, 1 miljon svenska kronor, på Göteborg Film Festival 2017. Det har visserligen gått några veckor sen vi såg filmen, men den tog tid att ”smälta”.

Amanda Kernells omtalade långfilmsdebut  handlar om hur de samiska barnen på 1930-talet tvingades gå i nomadskolor, om rasbiologi och om Sverige som kolonialmakt.

I början av filmen ser vi Elle-Marja som på ålderns höst mycket motvilligt åker till  sin systers begravning. Det är en samisk begravning, alla gäster har traditionell dräkt, men inte Elle-Marja som har svart klänning med leopardkrage. Hon vill inte vara där, hon har begravt sin bakgrund för länge sen – uppväxten i en sydsamisk renskötarfamilj.

Största delen av filmen handlar om Elle-Marjas (Lene Cecilia Sparrok) ungdomsår när hon, tillsammans med sin syster (Mia Erika Sparrok), tvingas i väg från sin familj för att gå i svensk internatskola. Hon är inte beredd på att hennes ursprung är mindre värt än de svenska barnens och att hon inte får lära sig lika mycket som barnen i en vanligt svensk skola.

Det är starka och smärtsamma scener när rasbiologerna kommer till internatskolan och mäter och fotograferar barnen nakna. Men också när traktens pojkar märker Elle Marja som om hon är en renkalv.

I början beundrar Elle-Marja lärarinnan, en svensk blond kvinna, som hon litar på och blir förtrogen med. Elle-Marja vill också utbilda sig och bli lärarinnan. Hon ber lärarinnan om hjälp, men det visar sig att hon missbedömt situationen och någon hjälp får hon inte.

Det hon får uppleva på skolan gör att hon slutar längta hem och bestämer sig för att till varje pris flytta till Uppsala, utbilda sig till lärare och bli svensk. Hon bryter helt med sin familj, medan systern stannar kvar. Hon byter namn till Kristina, arbetar som lärarinna i Småland, gifter sig och får barn. I slutet av filmen ser vi henne på systerns begravning och vad som händer då är mycket rörande, men det berättar jag inte här.

När filmen är slut är det alldeles tyst i salongen. Jag är tagen och känner en slags kollektiv skuld och skam! En otroligt bra och nödvändig film, vackert foto, fantastisk regi och fantastiska skådespelarprestationer.

Sameblod går fortfarande på biograferna, Gå och se den!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny