För kärlekens skull

Efter en lyckad höftledsoperation är jag nu tillbaka i kulturkompotten!

Den 24 januari började vi kulturåret 2018 med att se Hannes Holms film Ted – för kärlekens skull på kafébio i kulturhuset Hav och Land. Filmen handlar om ungdomsidolen Ted Gärdestad (Adam Pålsson) och brodern Kenneth, han som skrev de fantastiska texterna till Teds musik (Peter Viitanen).

Adam Pålsson spelar, eller rättare sagt gestaltar, den begåvade och otroligt populäre flickidolen.  Adam Pålsson förvandlas bokstavligt talat till Ted framför våra ögon, dessutom sjunger han bra. Teds pappa ville att sonen skulle bli en berömd tennisspelare och han var på god väg, men Ted förlorade sig i musiken som trängdes i hans huvud och ville ut. Han missade allt som oftast träningen. Det gjorde däremot inte kompisen Björn Borg! Han och Ted är födda samma år, 1956. Men när Ted och Kenneth blir kontrakterade av Stikkan Andersson (Jonas Karlsson) blir pappan ändå nöjd. Det är många roliga scener från uppträdande i folkparker och på andra ställen med skrikande tonårstjejer. Även studioinspelningar där ABBA-orna är med och körar och kompar har sina poänger.

Det börjar som en härligt sorglös och ganska rolig film, där många kända svenskar dyker upp (spelade av utomordentliga (skådespelare). Ted och Lotta Ramels (Happy Jankell) korta men intensiva kärlekshistoria finns med, liksom när Ted träffar Anna Zacharias (Hanna Alström) och de blir föräldrar. Men då har Teds psykiska problemen börjat. Han hör röster och diagnostiseras som schizofren.

Sjukdomen eskalerar och filmen slutar med att Ted tar sitt eget liv endast 41 år gammal. När ett liv skall skildras på 2 timmar blir det av naturliga skäl mycket komprimerat. Först en rolig, lycklig tid med en glad, sprallig kille som älskar musik och tjejer och plötsligt ändras allt till svart. Det går lite fort, men i verkligheten tog så klart ett antal år. De röster som Ted hörde i sitt huvud skildras i filmen som personer vi kan se, lite förvillande ibland.

Det bestående minnet av filmen är ändå relationen med brorsan Kenneth. Här gör Peter Viitanen en minnesvärd gestaltning. Vilken syskonkärlek! Kenneth är villig att ge upp det mesta för sin bror, till och med sitt äktenskap. Jag fick gåshud när Ted sjunger in Himlen är oskyldigt blå till sin bror, en av flera underbara låtar i filmen.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny