Vilse bland lärda kvinnor

Det var länge sedan vi besökte Göteborgs stadsteater, men den 7 april satt vi äntligen i salongen igen. Eftersom vi uppskattar Molière såg vi fram mot att få se Lärda kvinnor i regi av Hilda Hedwig på stora scenen. En pjäs som inte spelas särskilt ofta.

Pjäsen är transporterad från 1600-talet till vår tid (fast man pratar fortfarande på vers). Den handlar om intellektuellt hyckleri. En grupp kvinnor vill bilda en egen akademi, men de blir helt förförda och förblindade av de medelmåttiga manliga utövarnas hyckleri. Erotik, unga döttrar och äktenskapslöften hör till insatserna i spelet. Samt att ”herrn i huset bestämmer”. Att tvinga en ung flicka att gifta sig med en äldre man, fast hon älskar en jämnårig, förekommer i de flesta av Molières pjäser. Men 2019!! Varför har man inte hittat en annan infallsvinkel? Kanske en invandrarfamilj med så kallad hedersmoral?

Moliéres  skådespel brukar vara väldigt roliga eftersom de handlar om mänskliga svagheter. Det gör dem lika aktuella idag som på 1600-talet. Lärda kvinnor i den här tappningen är däremot inte rolig. Visst nämner man könsord och tar varandra på intima ställen, men det blir inte roligare för det. Jag tycker också att skådespelarna till viss del spelar över.

Rollfigurerna är tydliga avbilder av personer i Svenska akademin med omkrets. Till exempel är Reuben Sallanders Chysale en kopia av Horace Engdahl och Lisa Lindgrens Philaminte av Ebba Wit Brattström. Ashkan Ghods smyger omkring, ständigt beredd med nedhasade brallor. För tydlighetens skull med en godisklubba i handen! Och det är här som jag går vilse. Jag tappar bort handlingen och kommer på mig själv att fundera över vem som är mest lik vem. Att Philaminte liknas vid Ebba Witt-Brattström gör mig bara förbannad. Ebba är mig en feministisk förebild. Och Jesper Söderströms parodi på ”nationalskalden” Ulf Lundell är inte heller särskilt kul.

Eftersom skådespelarna inte använder mikrofoner var det ibland svårt att höra vad de sa, vilket var onödigt irriterande.

Betyg: 1 av 5 kompottpäron

Eva 

Kunglig audiens

Helen Mirren berättade att hon, efter att ha fått en Oscar för sin rolltolkning av drottning Elisabeth II i filmen The Queen, först inte ville spela drottning Elisabeth ännu en gång. Detta berättade hon i en intervju som gjordes i samband med en föreställning av The Audience i New York. Men sen tänkte hon ”vem är jag som tackar nej till att spela mot några av världens bästa aktörer?” Så hon tackade helt enkelt ja! Det är vi som såg en inspelad föreställning av The Audience från National Theatre i London, inklusive nämnda intervju, den 19 februari i kulturhuset Hav och Land tacksamma för.

Pjäsen handlar om hur Elisabeth II tar emot premiärministern varje tisdag under ca 20 minuter. Meningen med dessa ”sittningar” (Churchill envisades med att stå upp. Han kunde inte tänka sig att sitta när drottningen var närvarande) är att informera drottningen om viktiga händelser. Det har blivit många premiärministrar under Elisabeths långa liv. De vi får se på scenen är Winston Churchill, Margret Thatcher, David Cameron, Antony Eden, Harold Wilson (vilken verkade blivit en favorit), Tony Blair och John Major. Ett urval av alla premiärministrar drottningen träffat under 60 år.

Det är en intressant, men framförallt rolig föreställning. Helen Mirren förvandlas nästan framför våra ögon från 39 år till 57 till 28 och så kanske 75 år, beroende på vilken premiärminister det handlade om. Vi fattade aldrig riktigt hur det gick till. Och ministrarna kom inte i någon kronologisk ordning.

Början på andra akten utspelar sig på slottet Balmoral i Skottland, bland höga berg och med levande hundar (!) på scenen. Den nu medelålders drottningen, klädd i rutig, veckad kjol, kofta och ordentliga skor, ska ut på picknick med en motsträvig Harold Wilson som helst vill sitta kvar framför brasan.

Innan vi fattade hur det gått till är vi itillbaka i Buckingham Palace i London, där drottningen skall fotograferas och nu ser vi plötsligt en ung vacker Elisabeth i full galaskrud med lång vit klänning, blått ordensband och gnistrande tiara.

Helen Mirren behärskar verkligen  scenrummet och spelar drottningen ytterst nyanserat. Tonfall, röst, hur hon går, står och sitter – vilket proffs!

Pjäsen är skriven av dramatikern Peter Morgan som skrev manus till filmen ”The Queen”. Regissör är Stephen Daldry, känd för t ex filmerna Billy Elliot och Timmarna.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Livslögner och maktbegär

På kvällen den 14 december promenerade vi genom ett vackert juldekorerat Helsingborg. Målet var stadens Stadsteatern. Vi hade sedan länge bokat biljetter till Farmor och vår herre med Eva Rydberg i huvudrollen.

Pjäsen bygger på en roman från 1921 av Hjalmar Bergman. I första akten får vi reda på vad som hänt med släkten Borck under de senaste 60 åren, sett genom farmor Agnes ögon. Hon ser tillbaka på sitt liv och resonerar med ”Vår Herre”. Andra akten handlar om en dag, Agnes 75-årsdag, då hon skall sälja släktgården. Pengarna från försäljningen vill hon ge till sina barn och barnbarn. Skildringen sker nu genom släktens ögon och de ifrågasätter Agnes förstånd. Livslögner kommer i dagen och maktbegär blottas.

Det var roligt att se Eva Rydberg i en allvarligare roll vad vi är vana vid. Och naturligtvis var hon väldigt bra. Vad annars? Skådespelarprestationerna var överlag utmärkta. Det var dock lite svårt att hänga med  ibland. Handlingen utspelar sig både som tillbakablickar och i realtid. Det hade nog krävs lite förstudier!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Som sagt…

IMG_0249

I början av december, närmare bestämt den 1 december, såg jag en intressant och mycket tänkvärd föreställning i Kulturhuset Hav och Land. Nämligen Resandeblod av och med musik- och berättargruppen Som sagt.. Så nu vet jag mycket mer om Resandefolket än jag visste när jag växte upp i ett idylliskt villasamhälle på 40- och 50-talet. Och det kan jag ju tycka är på tiden. Då kallade vi dem för ”tattare”. De kom på cykel med en fastspänd slipmaskin på pakethållare och slipade knivar och saxar. Och vi barn var jätterädda.

Gruppen, som består av Bennie Åkerblom och  Pelle Jageby, tog oss med på en färd genom resandefolkets historia i Sverige och en uppgörelse med den svenska rasismen. Bennie gestaltar några av sina förfäder och vänner. Pelle spelar och sjunger visor av eller om resandefolket. Upplägget gjorde att föreställningen blev personlig och ibland mycket rörande.

IMG_0248Resandefolket har bott i Sverige i mer än 500 år. De har utsatts för förtryck och förföljelse, fått sina barn omhändertagna och drabbats av rasbiologernas tvångssteriliseringar. I Sverige räknas resandefolket till romerna och de talar också romani. En fördom som har spridits genom åren är att både resande och övriga romer älskar att resa omkring och vara fria. Men vem vill bo tält på vinter? Vem vill bli bortkörd efter några veckor på samma plats? Vem vill att barnen skall nekas skolgång? Svaret är enkelt – gå till dig själv!

Föreställningen avslutades med att Bennie gav oss ett enkelt råd: ta en annan människas händer i dina samtidigt som du blundar. När du inte kan se hur någon ser ut, utan bara kan känna värmen från händerna, går det förhoppningsvis upp för dig att vi alla är människor med samma behov och önskningar. Att vi alla har lika värde och är mer lika än olika.

Föreställningen har spelats mer än 400 gånger, bland annat i regeringskansliet. Bennie och Pelle har fått priset ”Årets folkbildare 2010”  av Västra Götalands bildningsförbund.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva

 

 

Med pengar som vapen

markurells

Hösten första teaterbesök – Markurells i Wadköping på Göteborgs stadsteater – ägde rum den 2 oktober. Stycket bygger på en roman av Hjalmar Bergman. Den betraktas som en komedi, men har tragiska undertoner.

Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag, den 6 juni 1913, den dag på året då studentexamen äger rum i Wadköping. Studentexamen vid den här tiden hade mer ”sprängkraft” än i dag. Markurell är orolig över att sonen Johan, Gossen som han kallar honom, inte skall klara sin examen. För att förvissa sig om att allt skall gå väl, beslutar sig Markurell för att muta skolans ledning och examinatorerna med en flott lunch inklusive en hel del ädla drycker. Utöver detta har uppkomlingen Markurell (det är så sociteten ser honom) hel del andra affärer för sig som får ödesdigra konsekvenser. Och inte nog med detta, Markurell får reda på att Gossen inte är hans biologiske son.

Markurell spelas av Dan Ekborg och det var roligt att få se honom livs levande. Han fyllde ut sin roll bra liksom övriga i ensemblen. Enda problemet var att vi nyligen sett reprisen på TV-serien från 1968 där Edvin Adolphson spelar Markurell eller rättare sagt är Markurell. Och det är nog näst intill omöjligt att överträffa honom.

Jag (Eva) hade också synpunkter på vridscenens jättelika bygge. Handlingen blev lite sönderhackad och det snurrades friskt ibland. Till en del kanske mina synpunkter berodde på att vi satt på första bänk.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

Historiens största evakuering av barn

Fosterland (2)Den 25 mars såg vi Fosterland på Göteborgs Stadsteater. I radions P1 beskrevs den bland annat som en föreställning ”med extra allt”! Och det är bara att instämma i lovorden. Fosterland är skriven av Lucas Svensson och för regin står Anna Takanen. Den är ett samarbete mellan Göteborgs Stadsteater och Svenska Teatern i Finland. Skådespelarna kommer både från Finland och Sverige.

Pjäsen är en släktkrönika som sträcker sig över tre generationer. Handlingen tilldrar sig växelvis i Finland och i Göteborg. Den tar sin början i Finland strax före andra världskriget.

Under krigsåren 1941-1945 evakuerades sammanlagt 80 000 finska barn till de nordiska grannländerna, de flesta till Sverige. Av dessa blev 15 000 barn kvar här för alltid. Många barn, bland annat de som var sjuka, fick avgörande hjälp att överleva och säkerhet går ju före allt annat. På den här tiden hade man inte så mycket kunskap om barns psykiska behov. Dessutom bedrev myndigheterna i Finland en massiv propaganda för nödvändigheten att skicka iväg barnen bort från kriget. För väldigt många föräldrar och barn blev detta ett livslångt trauma, vilket visades med stor inlevelse i pjäsen.

Fosterland handlar också om identitet, stolthet över sitt ursprung och inte minst om försoning. Här finns en klar koppling till dagens flyktingsituation och inte minst till ensamkommande flyktingbarn.

Pjäsen är mycket välspelad, intressant, tankeväckande, sorglig, rörande och rolig. Fyra timmar gick väldigt fort. Med andra ord teater när den är som bäst!

Den 9 april har Fosterland premiär på Svenska Teatern i Helsingfors.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

Demokratins kaxige försvarare

Stadsteatern_1Kulturhelgen fortsatte lördagen den 14 mars med ett besök på Stockholms Stadsteater. Föreställningen hette Karl Gerhard – en fantasi om en revykung.  Den handlade förstås om Karl Gerhards liv, både som revykung och privat. Han föddes som Karl Emil Georg Johnson 1891 i Stockholm. 1938 tog han efternamnet Gerhard. Han dog 1964 i en hjärtattack efter en operation. Karl Gerhard var gift tre gånger och fick tre barn, varav ett adopterat. Han var bisexuell och levde i många år med en man, vilket var känt av alla i hans omgivning, men olagligt på den tiden.

Rollen som Karl Gerhard spelades av Rikard Wolff. Han var helt magnifik i rollen, kroppsspråk och utseende påminde mycket om originalet. Ett storartat porträtt! Wolffs sätt att sjunga och hans sätt att texta var också Karl Gerhard upp i dagen. Även här dök många namnkunniga skådespelare upp i de olika rollerna; Per Sandberg spelade hans sambo Göthe, Marika Lindström spelade Moa Martinsson, Cecilia Frode spelade Zarah Leander, Björn Gustafson spelade vaktmästaren och så vidare.

Stadsteatern_2Karl Gerhard var den store revykungen både före, under och efter andra världskriget. Han skrev ca 60 revyer och 4000 sångtexter, förutom sketcher, monologer, tidningsartiklar m.m. Mest känd för eftervärlden blev han för att i sina revyer kritiserade nazismen och Hitler. När kriget bröt ut 1939 var den svenska demokratin endast arton år gammal. Det första svenska demokratiska valet hölls 1921. Även om de svenska nazistpartierna var ganska små, var det betydligt fler på högerkanten som hoppades på en tysk seger i kriget, inte minst de som såg den bräckliga, nya demokratin som ett förfall och längtade tillbaka till ett mer hierarkiskt samhälle. Man såg det ”nya” Tyskland som ett ”motgift mot demokratins röta och det rådande partiväldet”.

Det var med andra ord när det såg som mörkast ut och Nazityskland stod på sin militära höjdpunkt som Karl Gerhard sensommaren 1940 ställde sig på scenen och sjöng Den ökända hästen från Troja. En infam attack på alla slag av nazistiska medlöpare och mot dem som inte ville se nazismen för vad den är. Tyskland vände sig till UD och numret fick spelförbud.

Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen – båd’ fattig och pamp –
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats MIN KAMP.

Tyvärr hörs det ”stöveltramp” i många länder i världen också idag. Så när Rikard Wolff framförde Den ökända hästen från Troja med hakkorsflaggan i bakgrunden och den övriga ensemblen dansande i ”dalahästkläder” och brunskjortor, då fick man gåshud! Föreställningen var utsåld och publikan applåderade länge och väl.

Legenden om den Trojanska hästen

Betyg: 5 av 5 kompottpäron
Rekommendation: Det underlättar om känner till vem Karl Gerhard var

Eva & Conny

 

 

Komiska förvecklingar med Shakespeare

Dramaten_1Vår kulturhelg i Stockholm började fredagen den 13/3 (!). Vi besökte nationalscenen Kungliga Dramatiska Teatern och såg Åsa Melldahls uppsättning av William Shakespeares Trettondagsafton. En lekfull, vacker men framförallt rolig föreställning.

Pjäsen som skrevs i början på 1600-talet handlar om hertig Orsino i landet Illyrien. Han är våldsamt förälskad i Olivia, som är fullt upptagen att sörja sin bror, som nyligen dött. Hon  avvisar bestämt hertigen. Men då dyker den unga Viola upp. Hon letar efter sin bror Sebastian som är försvunnen i samband med en skeppsförlisning. Eftersom hon vill att hertigen skall hjälpa henne måste hon, för att få närma sig honom, klä ut sig till man. Hon kallar sig Cesario. Hertigen vill att Cesario hjälper honom att fria till Olivia. Cesario kontaktar Oliva som blir förälskad i den unge ”mannen” (Viola). Men Viola har blivit förälskad i hertigen o.s.v. En förvecklingskomedi med andra ord!

Dramaten_3Det som är bra med den här upp sättningen  är att handlingen placeras i det århundrade då den skrevs, liksom scenerier och kläder. Däremot har texten moderniserats, i några fall är den till och med dagsaktuell. En oväntad krock som drog ner skrattsalvor förstås. Levande musik på scenen gjorde ju inte saken sämre.

Att flickor klär ut sig till pojkar är faktiskt aktuellt även  i våra dagar. Detta sker till exempel i Afghanistan där flickor klär ut sig till pojkar för att kunna röra sig fritt i samhället (s.k. bacha posh/pojflickor). Nu verkar det enbart gälla barn, men på Shakespeares tid kunde även unga vuxna förställa sig för att kunna röra sig obehindrat i samhället.

 

VISDet är roligt att se skådespelare som man tidigare enbart sett på tv eller film. Här fanns t.ex. Jacob Ericksson som spelade Orsino, Sofia Pekkari som Viola, Alexandra Rapaport som Olivia, Björn Granath som Malvolio m.fl.

Extra roligt var det att se Andreas T Olsson som spelade Andreas Bleek af Noosen. Vilken han gjorde på sitt oefterhärmligt roliga sätt. Andreas, Uddevallasonen, som vi sett i revyer i Uddevalla och senare både i Sufflören och Amadeus på Dramaten kommer att gå långt. Och vi fkommer att följa hans fortsatta karriär.

Lite kuriosa: Andreas har genom tur och skicklighet fått Gösta Ekman till VIS = vän i salongen.  De är födda på samma dag, med exakt 40 års mellanrum. Den nyutbildade skådespelaren Andreas framförde 2012 sitt examensarbete, monologen Sufflören – en teaterviskning. I salongen satt Gösta Ekman med fru Marie-Louise, och Sufflören las direkt in i Dramatens utbud. En fin vänskap började spira mellan dessa två herrar som har många likheter.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron
Rekommendation: spelas under april/maj samt spridda dagar under augusti/oktober

Eva & Conny

Broadwayteater kontra Mello

MossOchManniskor116X94Möss och människor, inspelad på Broadway i New York, visades i kulturhuset Hav och Land lördagen den 21 mars. Författaren och nobelpristagaren John Steinbeck skrev Möss och människor som en kortroman 1937. Han skrev själv scenversionen och detta är den första uppsättningen på 40 år. Väldigt fina scenerier, det riktigt luktade amerikanska södern.

Möss och människor är ett historiskt dokument som visar ett samhälle som inte finns längre. Handlingen utspelar sig under depressionen på 1930-talet i Kalifornien.

Två osannolika vänner, George och den förståndshandikappade Lennie driver runt från jobb till jobb mellan gårdarna i Kalifornien. De drömmer om att en dag få leva ett annat liv och själva få äga ett stycke mark. Historien är hjärtskärande och handlar om starka vänskapsband. Det finns många bra karaktärer i den här Broadwayuppsättningen, men de två huvudrollsinnehavarna, James Franco och Chris O´Dowd,  är otroligt bra och gör att Möss och människor stannar kvar i minnet långt efter att ridån gått ner.

Fungerar det att se teater och opera på en stor filmduk? Ja, förvånadsvärt bra. Det känns som att sitta på första parkett. Man ser allt på nära håll, vilket man oftast inte gör i en stor teatersalong.

Vinnare i kampen om publiken denna kväll blev SVT med Melodifestivalen. Men vi tycker att de egentliga vinnarna var den lilla nöjda publik som kom till kulturhuset och såg Möss och människor!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron
Rekommendation: Se den på Bio Roy den 2 mars

Eva & Conny

Den som väntar på nåt gott …

Vi såg nästan Thorsten Flinck torsdagen den 15 januari! Vi åkte till Gerlesborgsskolan vid Bottnaviken för att uppleva Thorsten Flinck i skådespelet Doktor Glas. Föreställningen, som var utsåld, skulle börja kl 19.00. När vi skulle betala våra förbokade biljetter informerades vi om att föreställningen var försenad. Oklart varför. Tiden gick och gick och svävande besked lämnades om när föreställningen skulle komma igång. Och vi väntade och väntade, men när kl var 22.10 gav vi upp, fick pengarna tillbaka och åkte hem till sängen. Efteråt fick vi höra att föreställningen kom igång kl 22.40. Tre timmar och 40 minuter efter utsatt tid!  Nej Thorsten, vi kommer nog aldrig att ses! Den som väntar på nåt gott, väntar ibland för länge!

Betyg: 0 kompottpäron

Eva & Conny

 

Hyckleri och makt i modern tappning

TartuffeVi såg Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Molières komedi Tartuffe fredagen den 9 januari. Som stora beundrare av den franske 1600-talsdramatikern har vi under årens lopp sett många uppsättningar av hans pjäser. Molière drev genomgående med aktuella företeelser med hjälp av en stor portion avslöjande ironi. Den inbillade sjuke och Den girige är andra stycken han skrivit. 

Tartuffe handlar om hyckleri och makt. Tartuffe är en slipad bedragare, som lurar till sig pengar genom att säga att han är ädel och god och allt han önskar är att vara sin Gud trogen. Han tar sig in i en rik familj genom att charma fadern med sitt ädla och goda sätt, och lurar till sig både hus och dotter. Men familjen får tillbaka sin egendom och bedragaren Tartuffe straffas.

I Stadsteaterns uppsättning spelas familjefadern Orgon av Johan Ulveson och Tartuffe görs av Eric Ericson. Dessutom var bl a Carina M Johansson och Toa Magnusson med i ensemblen. Skådespelarna var genomgående bra. Johan Ulveson är obetalbar i vissa scener. Man spelade inför en fullsatt salong med många yngre i publiken. Det vi fick problem med var att regissören valt att flytta handlingen 350 år framåt i tiden, till 1970-talet enligt kläderna, musiken och sceneriet att döma. Det var ett nytt grepp, kanske för att locka en yngre publik, men vi tyckte att det skapade vissa problem. I dagens sekulariserade Sverige är det svårt att förstå Tartuffes skenheliga pakt med himlen eller att han vill gifta bort sin dotter mot hennes vilja. Och hon finner sig motvilligt i det för att glädja sin pappa! Efter slutscenen blev det rungande applåder från publiken,  men vi gick ut i natten med en tudelad känsla. Lite besvikna.

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva & Conny