I oktober såg vi klassikern Lång dags färd mot natt på Göteborgs Stadsteater. Pjäsen är skriven av den amerikanske dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O´Neill (1888 – 1953). Stycket utspelar sig under ett dygn 1912 på familjen Tyrones landställe. Ett relationsdrama om familjens smärtsamma och mörka sidor. Modern Mary är beroende av morfin, fadern James är alkoholist, storebror James Jr har dåliga inflytande på den tbc-sjuke yngste sonen Edmund. Gradvis sker en nedbrytning av den förljugna familjefasaden.
O´Neill skänkte pjäsen till Dramaten i Stockholm, med en önskan om att den skulle sättes upp först 25 år efter hans död. Skälet var att innehållet i stycket hade stora likheter med hans egen familj och uppväxt. Dramaten struntade uppenbarligen i författarens önskan när de producerade den redan den 1956 i Bengt Ekeroths regi. En uppsättningen som blev mycket omskriven. Dramaten höll på rättigheterna och först 1972 spelades den på Malmö Stadsteater och 1977 och 2005 på Göteborgs Stadsteater.
Anna Bjelkerud var väldigt bra som modern Mary, liksom Claes Månsson som James Tyrone. Eric Ericson (en favorit) spelade äldste sonen James Jr. Fredrik Evers gestaltade Edmund (författarens 23-åriga alter ego), vilket kändes lite konstigt eftersom Fredrik är 48 år!
Lars Noréns genombrott som dramatiker med Kaos är granne med gud har slående likheter med O´Neills drama. Och i ärligheten namn tycker jag bättre om Noréns pjäs. Kanske för att den utspelas i modern tid, men också för att den har mer dramatik och mer ”nerv”. Jag såg den på 1980-talet och minns den ännu! Lång dag färd mot natt är stundtals lite seg.
Betyg: 3 av 5 kompottpäron
Eva & Conny
Senaste kommentaren