Den 18 oktober såg vi dramabiografin Dolda tillgångar på kafébion i Hav och Land. Filmen utspelar sig i 60-talets och rasismens USA. Den handlar om tre afroamerikanska kvinnor;  Katherine Johnson (Taraji P Henson), Dorothy Vaughn (Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). Tre hyperbegåvade kvinnor som jobbade för NASA och var hjärnorna bakom en av historiens största projekt, John Glenns uppskjutning i rymden, samtidigt som de tvingades hantera vardagsrasismen.

Vid den här tiden pågick en kapplöpning mellan USA och Ryssland om vem som var mest framgångsrik i rymden och NASA var desperata. Så desperata att de till och med var beredda att anställa kvinnor, kvinnor som dessutom var färgade! 

Filmen kombinerar den antirasistiska kampen med kapplöpningen till rymden på ett spännande sätt. Om man skall säga något negativ är det att det ibland blir lite mycket ”feelgood”. För egentligen är det ju allvarligt att världen både då och nu inte tar tillvara kvinnors resurser fullt ut. Vilket slöseri!

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Den 20 september var det dags för en verkligt socialrealistisk film på kafébion, Jag, Daniel Blake, i regi av den berömde, brittiske regissören Ken Loach. Den vann guldpalmen i Cannes 2016

Filmen handlar om den 59-årige snickaren och änklingen Daniel Blake (Dave Johns), som haft en hjärtattack och för första gången i sitt liv blivit arbetslös. Hans läkare säger att han är för sjuk för att arbeta, men enligt myndigheterna är han för frisk för att få sjukpenning. Han tvingas söka arbete och hamnar i ett hopplöst ”moment 22”.

På arbetsförmedlingen träffar Daniel den unga ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires), som också snurrar runt i den byråkratiska karusellen. De blir vänner ock hjälper varandra så gott de kan, med varierande resultat. Vi skall inte avslöja slutet, men precis som i riktiga livet vinner den som är starkast..

Filmen visade hur det brittiska bidragssystemet urholkats under Torypartiets år i regeringsställning och vad som händer när samhällets skyddsnät monteras ned. Men vi skall nog inte slå oss för bröstet. Det finns människor i våra svenska, byråkratiska system som far illa. Det här är en film som borde ses av politiker och tjänstemän i stat och kommun! 

Vi tyckte att filmen var mycket sevärd och engagerande. Man kände verkligen huvudpersonerna frustration och desperation som ett slag i solarplexus.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Vår nästa höstfilm var Borg, som vi såg i en fullsatt biosalong i kulturhuset Hav och Land. Filmen handlar om hur Björn Borg blev ikonen BJÖRN BORG.

Sverrir Gudnason gjorde en porträttlik Björn, Stellan Skarsgård var utmärkt i rollen som hans tränare Lennart Bergelin, Tuva Novotny spelade flickvännen och blivande hustrun Mariana Simionescu och Shia LaBeouf spelade John McEnroe. Också han porträttlik. Idel bra skådespelare alltså. Det var också roligt att se sonen Leo i rollen som en ung Björn Borg.

Vid ett avgörande ögonblick får Lennart Bergelin Björn att lova att aldrig mer visa känslor.  Han menade förstås på tennisplanen, men Björn verkar ha tolkat det som att det även gällde utanför planen.  Sverrir Gudnason åskådliggjorde hans instängda frustration och ångest på ett fantastiskt sätt. Tyvärr hade Tuva Novotny en tillbakadragen roll i filmen, men den handlar förstås inte om henne. 

Det är ju ingen hemlighet precis att Björn Borg vann sin femte raka Wimbledonfinal 1980. Motspelaren var John McEnroe. Ändå var matchen andlöst spännande och det var knäpptyst i salongen. Det var nästan så att man satt och höll tummarna!

I slutet på filmen säger Björn till Mariana att ”vi kan väl göra vad vi vill.” Att han faktiskt gjorde det han ville och la av ett år senare var stort! Han var då 24 år.

Hur väl filmen om en av våra största ikoner stämmer med verkligheten vet bara Björn Borg själv, men det var en sevärd film. Och man behöver inte vara speciellt intresserad av tennis för att tycka det!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Nu har hösten kommit på allvar och det känns rätt att krypa in i biosalongens mörker och se en bra film!

Först ut var den guldpalmsvinnande The Square (Rutan) i regi av Ruben Östlund, som jag såg på kafébio i kulturhuset Hav och Land.

Filmen handlar om Christian, en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Kungahuset är borta och kungliga slottet har förvandlats till X-Royal Museum. Kungens nya kläder (!!) är ett nyinköpt konstverk, en ruta på marken, där konstnären bestämt att solidaritet, tillit och tolerans ska råda. Kan en ruta vara ett konstverk? Ja, tydligen om det kallas en installation!

Dagarna innan utställningen skall öppna blir Christian bestulen. Han börjar en jakt på förövaren, en jakt som urartar och där hans döttrar får se en bild av sin far, som de inte sett tidigare. Lite mycket spring i trappor och korridorer, men annars många roliga scener.

Ytterligare komik blir det när företrädarna för reklamfirman presenterar hur man tänkt sig reklamen för konstverket. Resultatet blir dock både spektakulärt och fasansfullt och krisen är ett faktum både för Christian och för museet.

Filmen en satir över  vår tid. Ibland blev det dock lite svårt att hänga med i svängarna. Den långa scenen med apmannen som uppträder på en fin middag förstod jag ärligt talat inte meningen med. Annars var oförutsägbarheten det som gjorde filmen spännande och tidvis mycket rolig.  Jag funderar fortfarande på om jag inte tyckte bättre om Rubens Östlunds film Turist.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

Höstens första kafébiofilm för min del blev Alla tiders kvinnor med Annette Bening som Dorothea Fields. En kvinna 55+, kompetent, lite livstrött och med en cynisk humor. Hon lever med sin tonårsson Jamie (Lucas Jade Zuman) och två inneboende kvinnor; punkaren och feministen Abbie (Greta Gerwig) och tonårstjejen Julie (Elle Fanning).

Filmen utspelar sig i Kalifornien i slutet på 1970-talet med kulturella förändringar och uppror. Dorothea tvivlar på sin förmåga att ensam uppfostra Jamie till en bra man och övertalar de inneboende kvinnorna att hjälpa henne. Det blir en kollektiv uppfostran där Jamie bl.a. får lära sig vikten av att tillfredsställa en kvinna och att helt enkelt inte vara en skitstövel. Men egentligen handlar filmen om livet, lyckan och hur vi är mot varandra.

Jag tyckte mycket om filmen. Dialogen var välskriven och hade en lågmäld humor. Och vilka skådespelare!  Under två timmar förflyttades jag bakåt i tiden, vilket inte var helt oangenämt!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

Säsongens kafébiofilmer i kulturhuset Hav och Land börjar lida mot sitt slut. Men än är det några kvar. Den 3 maj såg jag Pedro Almodóvars film Julieta. Förra filmen, Kära passagerare, var ett lågvattenmärke, men Julieta levde upp till de fina recensioner som filmen fått. Men så är också handlingen hämtad från nobelpristagaren Alice Munro!

I början av filmen möter vi den medelålders Julieta (Emma Suárez). Hon och hennes man Lorenzo håller på att packa och flytta från sin eleganta lägenhet i Madrid till Portugal. Av en händelse stöter hon ihop med sin dotter Antias väninna, som berättar att hon träffat Antia vid Comosjön, Hon berättar också att Antia har tre barn. Julia går hem, gör slut med Lorenzo och hyr en lägenhet i det hus hon bodde i för länge sen tillsammans med dottern. Här börjar hon skriva på ett långt brev till sin förlorade dotter och nu börjar en mycket spännande tillbakablick.

Det handlar om självmord, kärlek, dödsfall, otrohet o.ch saknad. Med andra ord – ett livsöde. Även om det inte är en thriller, så är det en spännande film och därför berättar jag inte mer om handlingen här. Den hade premiär hösten 2016, men den kan ju dyka upp på TV eller i andra filmkanaler.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

Den 19 april såg vi Oliver Stones film om Edward Joseph Snowden på kafébio i kulturhuset Hav och Land. Ed Snowden, född 1983, är amerikanen, anställd på CIA, som ställde frågan om det verkligen är patriotiskt att köra över den konstitution man säger sig försvara och att använda terrorismen som förevändning för att i en otrolig omfattning spionera på en hel värld, både landsmän och allierade, helt enkelt för att det är tekniskt möjligt?

Ed Snowden spelas av en porträttlik Joseph Gordon-Levitt på ett lite torrt sätt, ungefär så som man föreställer sig Snowden utan att känna honom personligen. Filmen är spännande och mycket oroande och kanske borde man, som Ed Snowden,  sätta frystejp eller plåster över datorns kameraöga!

Snowden läckte sekretessbelagda dokument, som visade att det förekom stora, hemliga övervakningsprojekt. Han läckte även dokument, som han menar, visar att USA och Storbritannien bedriver hackerattacker riktade mot datorer över hela världen. Han överlämnade dokumenten till tidningarna The Guardian och The Washington Post i juni 2013. Förra året fick vi erfara att även Ryssland ägnar sig åt denna verksamhet t.ex. under valet i USA.

Ibland hör man människor säga att det inte spelar någon roll att det finns övervakningskameror överallt, att vi går att spåra och kontrollera dygnet runt via mobiler, datorer, e-post etc. Har men bara rent samvete och inte gör något olagligt, så är det o.k. Men det förutsätter ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Skulle vi få ett annat statsskick kan det bli förödande till och med livsfarligt för många människor. Vi kan aldrig ta demokratin för given! Vi kan t.o.m. rösta bort den, vilket skedde i i ett land nära oss på 1930-talet.

1948 skrev James Orwell en av 1900-talets mest kända romaner Nittonhundraåttiofyra, som handlar om ett utopiskt övervakningssamhälle. Efter att ha sett filmen Snowden inser man att verkligheten vida överstiger fantasin. Åtminstone när det gäller övervakning av samhällsmedborgarna.

Ed Snowden riskerar dödsstraff i USA, och sitter därför i ofrivillig exil i ett Ryssland där Putin håller på att återskapa det gamla sovjetiska storebror-samhället! Ur askan i elden alltså! 

I december 2014 tilldelades visselblåsaren Ed Snowden Right Livelihood Award (det alternativa nobelpriset). Synd bara att han inte kunde få en fristad i Sverige!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Den 4 april såg vi filmen Moonlight på Kafébion i Kulturhuset Hav och Land. Filmen är en uppväxtskildring i tre delar. Huvudpersonen är Shiron (Alex R Hibbert).

Vi får följa honom som barn, tonåring och till sist som vuxen. Han har verkligen oddsen emot sig. Han växer upp i en tufft område utanför Miami och för en ensam kamp för att hitta sin plats i ett samhälle med kriminalitet, narkotika och våld. Det blir inte lättare när Shiron förstår att han är homosexuell.

Moonlight är en fruktansvärd och smärtsam film, men det finns medmänsklighet och kärlek också och slutet inger ett visst hopp. Man sitter som klistrad i stolen. En av årets bästa filmer och en värdig Oscarsvinnare. En film du inte får missa!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Den 22 mars såg vi filmen Captain Fantastic på Kafébion i kulturhuset Hav och Land.  Filmen handlar om Ben Cash, utmärkt spelad av Viggo Mortensen, och hans hustru Leslie, som har skapat ett hem för sig och sina sex barn i nordvästra USA:s djupa skogar, långt bort från släktingar och vänner.

De uppfostrar barnen till att bli starka, bildade och självständiga individer genom hård och tuff fysisk träning, avancerade bokliga studier etc. Leslie är inte närvarande i filmen (utom i drömsekvenser). Hon ligger på sjukhus och en dag får de ett tragisk budskap; hon har tagit sitt liv. Ben vill inte åka till begravningen och lämna skogen. Leslies föräldrar är uttalat emot att de kommer, men barnen tjatar och Ben ger med sig. När de dessutom hittar Leslies testamente, där hon lämnar detaljerade önskemål om sin egen begravning, som de misstänker att släkten inte kommer att följa, startar ”operation rädda mamma”. Familjen  återvänder till civilisationen i en gammal skolbuss. Nu tvingas Ben att försvara och utvärdera det sätt han valt att leva på och fråga sig om det är bra för barnen.

Filmen ifrågasätter det moderna samhället. Ben är en jättebra pappa, han har lärt barnen vad ärlighet, familjesammanhållning och kärlek är. Han har lärt dem vikten av kunskap. Han har lärt dem att överleva i skogen. Men kommer de att klara sig i samhället? Det tycker inte släktingarna, de vill ta barnen ifrån honom och rädda dem från hans skadliga påverkan.

Filmen ställer viktiga frågor. Just därför är det synd att slutet blir så konventionellt.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Nu har vi sett Sameblod, filmen som vann det prestigefyllda Dragon Award Best Nordic Film-priset, 1 miljon svenska kronor, på Göteborg Film Festival 2017. Det har visserligen gått några veckor sen vi såg filmen, men den tog tid att ”smälta”.

Amanda Kernells omtalade långfilmsdebut  handlar om hur de samiska barnen på 1930-talet tvingades gå i nomadskolor, om rasbiologi och om Sverige som kolonialmakt.

I början av filmen ser vi Elle-Marja som på ålderns höst mycket motvilligt åker till  sin systers begravning. Det är en samisk begravning, alla gäster har traditionell dräkt, men inte Elle-Marja som har svart klänning med leopardkrage. Hon vill inte vara där, hon har begravt sin bakgrund för länge sen – uppväxten i en sydsamisk renskötarfamilj.

Största delen av filmen handlar om Elle-Marjas (Lene Cecilia Sparrok) ungdomsår när hon, tillsammans med sin syster (Mia Erika Sparrok), tvingas i väg från sin familj för att gå i svensk internatskola. Hon är inte beredd på att hennes ursprung är mindre värt än de svenska barnens och att hon inte får lära sig lika mycket som barnen i en vanligt svensk skola.

Det är starka och smärtsamma scener när rasbiologerna kommer till internatskolan och mäter och fotograferar barnen nakna. Men också när traktens pojkar märker Elle Marja som om hon är en renkalv.

I början beundrar Elle-Marja lärarinnan, en svensk blond kvinna, som hon litar på och blir förtrogen med. Elle-Marja vill också utbilda sig och bli lärarinnan. Hon ber lärarinnan om hjälp, men det visar sig att hon missbedömt situationen och någon hjälp får hon inte.

Det hon får uppleva på skolan gör att hon slutar längta hem och bestämer sig för att till varje pris flytta till Uppsala, utbilda sig till lärare och bli svensk. Hon bryter helt med sin familj, medan systern stannar kvar. Hon byter namn till Kristina, arbetar som lärarinna i Småland, gifter sig och får barn. I slutet av filmen ser vi henne på systerns begravning och vad som händer då är mycket rörande, men det berättar jag inte här.

När filmen är slut är det alldeles tyst i salongen. Jag är tagen och känner en slags kollektiv skuld och skam! En otroligt bra och nödvändig film, vackert foto, fantastisk regi och fantastiska skådespelarprestationer.

Sameblod går fortfarande på biograferna, Gå och se den!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Nu har vi sett filmen som nominerades till 14 Oscar (!)  – La La Land.

Med så många nomineringar och översvallande recensioner, såg vi fram mot en underhållande film med härlig musik och skickliga dansnummer när vi slog oss ner i biostolarna kvällen den 26 februari.

Men tyvärr blev vi besvika. Det var en tunn historia. Jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) och den aspirerande skådespelerskan Mia (Emma Stone) blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv. Det är priset de får betala för sina framgångar. Vackra vyer över staden, vackra människor, några fina melodier och dans då och då. Filmen är 2 timmar och 8 minuter och då krävs det att det händer mer för att inte bli långtråkigt.

När vi på måndagsmorgonen slog på TV:n och hörde att filmen fått en statyett för bästa film, satte vi nästan kaffet i vrångstrupen. Nu var det som tur var fel. Moonlight vad den film som vann.

Vår favorit bland musikaler på bio står sig än – Woody Allens film Alla säger I love you från 1996 med, förutom Woody själv, Edward Norton, Julia Roberts, Natalie Portman m.fl.

Efter att ha sett La La Land vet vi alla fall vad vi skall göra om vi hamnar i en stillstående bilkö!

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

P.S. La la Land fick 5 Oscar: bästa kvinnliga huvudroll, bästa regi, bästa filmmusik, bästa foto (Linus Sandgren), och bästa scenografi.

Filmaren Sara Broos gav sin mamma konstnären Karin Broos en resa till den estniska badorten Pärnu i 60-årsprsent. Saras tanke var att de skulle komma varandra nära och prata om allt som var outsagt. Så blev det nu inte. Sara beslutade sig för att i stället göra en dokumentärfilm om Karin och sig själv som hon valde att kalla Speglingar.

Vi såg filmen på kafébio i kulturhuset Hav och Land den 22 februari. Sara hade använt sig av konstverk, minnesbiler, dagböcker, brev och fotografier.  Det var en film om ungdomsrevolt, åldrande, ätstörninngar, ordning, kaos och att förlora ett barn.  En berättelse om skillnader och likheter mellan mor och dotter. En vacker film om livet helt enkelt.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Förra veckan gjorde vi en ”filmresa” i kulturhuset Hav och Lands regi!!

Första filmen:  Konstfilmen Revolution – ny konst för en ny värld.

Filmen  handlar om den ryska avantgarde-konsten i Sovjet direkt efter revolutionen 1917 fram till att den krossades och tystades av Stalin. Liksom tidigare konstfilmer väldigt intressant. Konstverk blandat med intervjuer och dokumentära inslag.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Andra filmen: Kafébiofilmen Vänner för livet.

Vi såg Tjuvjägaren – den enkla människans kamp mot överheten på kafébio i kulturhuset Hav och Land den 24 januari. En mycket sevärd film om en man som älskade friheten mer än allt och som tog konsekvenserna. Den bygger på den sanna historia om Lars Eriksson (Lasse i berget) född 1828 och hans hustru Inga Andersdotter född 1834.

Historien börjar egentligen på 1880-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset.

Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Han sa bara att allt skulle ordna sig. Varje morgon tog han sin bössa och begav sig till skogen. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Inga arbetade som hemsömmerska och när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel, vävstolen, var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se fick henne att tappa fattningen. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Vävstolen tänkte han använda till dörrpost! Denna ”stuga” blev deras hem i nästan 30 år.

När de flyttade till grottan i skogen hade de inga hemmavarande barn. I filmen får de besök av ett barnbarn, Ida, en flicka som verkade ha ärvt både sätt och förkärlek för att jaga från sin morfar. Det framgår också att Lasse och Inga hade barn i Amerika. När allt var som jobbigast var det nära att Inga lämnade Lasse och flyttade efter, men till slut valde hon kärleken till sin egensinnige man.

Lasse drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrslusta och en närmast manisk passion för jakt. Han var en legend som jägare redan under sin livstid och tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Han gjorde eget av spikar och annan järnskrot.

Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen. Han gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen.

Han hade ett par riktiga vänner som han umgicks med, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa brännvin. Inga hade kvar några vänner i byn som hon besökte. Hon gick till kyrkan, även om en del tittade snett på henne och hon fortsatte att arbeta som sömmerska.

Inga dog 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han samma år.

Idag är Lasse i bergets grotta en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på.

Filmen är inspelad på olika ställen i Västergötland, bl.a. på Kinnekulle. I filmen spelas Lasse av Niklas Falk och hans hustru Inga av Ylva Lööf. Grevinnan, spelad av Annica Liljeblad, är den enda bland överheten som förstår Lasse. Hon är en modern och bestämd kvinna för sin tid, som älskar jakt och äventyr. Grevinnan fascineras av Lasse och hans vildmarksliv och ser honom som ett intressant inslag på Kinnekulle. Hon är den som hjälper honom så att han får bo kvar i skogen och får tillstånd att jaga på annans mark.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Vi började det nya året med att gå på bio i kulturhuset den 1 januari. Precis som många andra valde vi Hundraettåringen som smet från notan och försvann med Robert Gustafsson och Iwar Wiklander i huvudrollerna. Filmen är en av tre nominerade till Biopublikens pris på Guldbaggegalan.

Förhandsreklamen gav för handen att Hundraettåringen skulle vara minst lika rolig som föregångaren Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Var den det? Nej, det tyckte inte jag. Det blev två fniss! Överraskningsmomenten som fanns i den första filmen är svåra att upprepa. Att en hundra år gammal man kliver ut genom fönstret och oförskyllt hamnar i oväntade sammanhang var kul. Något vi inte sett förut. De insprängda återblickarna med den osannolika roll som 100-åringen Allan Karlsson spelat i många stora händelsen i världshistorien var också fyndigt. Så vad fanns kvar till den nya filmen? En tunn historia om en flaska ”folksoda”, ovanligt klantiga CIA-agenter, en korkad polis (som var lika korkad i den första filmen) och en rolig apa.

Det märktes att den första filmen var baserad på en bok och att den andra var kokad på en spik! Regissörerna Felix och Måns Herngren verkar tro att det räcker att ställa Robert Gustafsson, Iwar Wiklander och en apa framför kameran så blir det kul. Men tyvärr räckte det inte, hur fantastisk mask Robert Gustafsson än hade och hur många svordomar man än använde. Det blev som sagt bara två fniss!

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva