En orädd människorättsaktivist

Taikon

För några veckor sedan såg vi dokumäntärfilmen Taikon i kulturhuset Hav och land. Kameran följer Katarina Taikon från födseln i ett tältläger via fosterhem, barnäktenskap och skilsmässa, till friheten i Stockholms kulturliv. Filmen är en plågsam påminnelse om de svenskar som folkhemmet svek. Romerna, som våra folkvalda fortsatte att svika långt in på 60-talet. Världskriget var då sedan länge slut. Industrin och välståndet ökade. I förorten växte nya bostäder upp, men i skogsdungarna intill bodde romerna fortfarande i tältgetton.

Som vuxen läste Katarina Taikon av en slump ett utdrag ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter om alla människors rätt till bostad, utbildning och arbete. Systern Rosa Taikon berättar i filmen att Katarina sa:” Ja, men Rosa det har ju inte våra kusiner och tanter och farbröder, de bor ju fortfarande i läger det här måste vi göra något åt.” Det var efter det hon skrev boken ”Zigenerska”, som kom ut 1963. Boken är en inifrånskildring av romernas livsvillkor.

Katarina tyckte det var viktigt att få barnen att förstå och när den första självbiografiska boken om flickan Katitzi gavs ut sex år senare var hon sedan länge en hårt arbetande opinionsbildare. Böckerna om Katitzi, en romsk ”Pippi Långstrump”, ges nu ut i nyutgåva. Hittills finns två böcker ”Katitzi och Swing” och ”Katitzi i ormgropen och Katitzi rymmer”. Läsålder 5-9 år. Ett utmärkt julklappstips!

Taikon handlar om svenska romer och drar inga uttalade paralleller till dagens situation för romska EU-migranter. Vad Katarina Taikon skulle tyckt i frågan om hon levt idag, framgår av hennes kamp 1967 för att romska flyktingar ska få asyl i Sverige: ”Ingen ska säga till mig att vi inte vet att dessa människor är förföljda på grund av sin härkomst. Det är er plikt att begripa det!”

Katarina Taikon, en orädd förkämpe för mänskliga rättigheter, dog 1995 endast 63 år gammal. Kampen bokstavligt tog hennes liv.

Visste du att order rom betyder människa!

Dokumentären Taikon visar den 2 december kl 13.00 i Kulturhuset hav och Land.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

 

 

Med pengar som vapen

markurells

Hösten första teaterbesök – Markurells i Wadköping på Göteborgs stadsteater – ägde rum den 2 oktober. Stycket bygger på en roman av Hjalmar Bergman. Den betraktas som en komedi, men har tragiska undertoner.

Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag, den 6 juni 1913, den dag på året då studentexamen äger rum i Wadköping. Studentexamen vid den här tiden hade mer ”sprängkraft” än i dag. Markurell är orolig över att sonen Johan, Gossen som han kallar honom, inte skall klara sin examen. För att förvissa sig om att allt skall gå väl, beslutar sig Markurell för att muta skolans ledning och examinatorerna med en flott lunch inklusive en hel del ädla drycker. Utöver detta har uppkomlingen Markurell (det är så sociteten ser honom) hel del andra affärer för sig som får ödesdigra konsekvenser. Och inte nog med detta, Markurell får reda på att Gossen inte är hans biologiske son.

Markurell spelas av Dan Ekborg och det var roligt att få se honom livs levande. Han fyllde ut sin roll bra liksom övriga i ensemblen. Enda problemet var att vi nyligen sett reprisen på TV-serien från 1968 där Edvin Adolphson spelar Markurell eller rättare sagt är Markurell. Och det är nog näst intill omöjligt att överträffa honom.

Jag (Eva) hade också synpunkter på vridscenens jättelika bygge. Handlingen blev lite sönderhackad och det snurrades friskt ibland. Till en del kanske mina synpunkter berodde på att vi satt på första bänk.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

Magnifika Mirren

kvinnan i guldFörra veckans kafébiofilm i Kulturhuset Hav och Land var Kvinnan i guld med Helen Mirren i huvudrollen. Och hon är som vanligt helt fantastiskt bra. Filmen är en verklighetsbaserad historia om ett konstverk, som egentligen heter Porträtt av Adele Bloch-Bauer I, målad av Gustav Klimt 1907.

Nazisterna stal tavlan när de plundrade ett rikt judiskt hem i Wien 1938. Den såldes till det österrikiska statsgalleriet och placerades på Belvedere 1941. Namnet ”Kvinnan i guld” fick tavlan under kriget för att dölja att den föreställde en judinna.

Filmen, som kan beskrivas som en lågmäld thriller, tar sin början 1998 i  Los Angeles när Maria Altmann får ta över sin döda systers arvegods och börjar minnas sin moster Adele. Hon minns också sin barndom och uppväxt i Wien och hur hon och hennes man flydde undan nazisterna i sista stund. I bröllopspresent fick hon det vackra halsband som Adele bär på bilden och som nazisterna också stal.

Maria har värjt sig mot det förflutna men nu börjar minnena återkomma . Hon tar kontakt med en ung och oerfaren advokat, Randy Schönberg, son till en väninna med samma bakgrund som hon själv, eftersom hon anser sig vara den rättmätige ägaren till tavlan.  Till deras hjälp kommer också den österrikiske undersökande journalisten Hubertus Czernin.

Så följer en lång rättsprocess,  fram och tillbaka mellan Österrike och USA.  De österrikiska myndigheterna är benhårda – Klimt ingår i kulturarvet – trots att man skrivit på restitutionsavtalet som ska återföra av nazisterna stulen konst till deras rättmätiga ägare. Men för Maria handlar restitution också om att hålla det förflutna och minnena av dem som fanns före henne levande.

Maria fick till slut tillbaka tavlan och sålde den 2006 på en auktion i New York för 135 miljoner dollar (!). Kommer jag till New York skall jag definitivt besöka Neue Galeri, där den hänger permanent, för att ta mig en titt på tavlan i verkligheten.

Österrike har återlämnat över 50.000 stulna konstverk och andra föremål från landets officiella institutioner. Men ytterligare 100.000 stulna föremål har ännu inte lämnats tillbaka.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny