Onsdagen den 22 april såg vi dokumentären om Allan i Flaskhall  i kulturhuset Hav och Land.  Filmen är gjord av naturfilmaren Stefan Quinth och handlar om 96-årige Allan Olofsson från gården Flaskhall i Sollebrunn utanför Alingsås.

Allans CV skulle varit långt, om han nu hade behövt ett sådant. Han har varit bonde, smed, skogsarbetare, byggmästare, politiker, uppfinnare, idrottsman och entreprenör.

I filmen fick vi följa Allan från hans tidigaste år på gården, krigsåren vid norska gränsen, den svåra olycka i början på 90-talet när han blev av med en arm. Vi fick även ta del av hans idrottsliga ”karriär”. Han började åka Vasaloppet när han var 62 år och slutade när han var 85. När han var framme i målet i Mora var han inte ens trött, utan tog bilen och körde hem till Flaskhall!  Allan är den äldste som åkt Vasaloppet. Det rekordet står sig än. Han cyklade, åkte långfärdsskridskor, tyckte om att fiska och att gå i skogen. När han var över 90 år reste han till USA för att besöka släkt och vänner. Vid 96-års ålder besökte han stränderna i Normandie till minnet av dagen D, 70 år tidigare.

Det var extra roligt att både Allan Olofsson och filmaren Stefan Quinth var närvarande vid filmvisningen. Vi fick möjlighet att samtala med dem vid kaffet efter filmen. Allan berättade då att han alltid gjort det han tycker är roligt (nästan) och att han fortfarande är nyfiken på livet! Tyvärr gick hans hustru bort 2005 . De hade då varit gifta i 63 år.  För att råda bot på ensamheten brukar han åka (ja, han kör bil) och dansa två-tre gånger i veckan!

Det var verkligen en inspirerande upplevelse att se filmen och en stor förmån att få träffa Allan i Falskhall livs levande.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

Om att vara sig själv men samtidigt medmänsklig och känna empati med andra genom att bortse från olikheter och istället ta fasta på det som förenar. Ja, det var vad denna veckas kafébiofilm Pride handlade om. Det var ett helt underbart, roligt och mycket välspelat brittiskt drama med verklighetsförankring om att försonas över olikheter.

Handlingen utspelar sig 1984-1985. Margaret Thatcher, järnladyn, sitter vid makten i Storbritannien och gruvstrejken rasar ute i landet. Samtidigt pågår Pride-paraden i London där en grupp gayaktivister bestämmer sig för att bilda en stödgrupp kallad ”Bögar och flator stöder gruvarbetarna”. De samlar ihop pengar till gruvarbetarnas fackförening. Facket är emellertid negativ till deras stöd och väljer att avstå. Gayaktivisterna låter sig inte avskräckas utan tar direktkontakt med de strejkande arbetarna i det lilla gruvsamhället Dulais i södra Wales och en oväntad allians uppstår. Gruvarbetarkvinnorna spelar en avgörande roll, då de är mycket mer toleranta och positivt nyfikna på regnbågsmänniskorna från London än vad deras män är. Slutscenen i filmen är hjärtknipande. Buss efter buss rullar in med gruvarbetare som vill tacka aktivisterna genom att delta i Pride-festivalen.

Det har gått trettio är sedan händelserna i filmen, men fortfarande frodas fördomar mot HBTQ-personer. En film som Pride är ett sätt att påverka vårt synsätt och få oss att tänka efter.

Filmen efterlämnade en varm känsla och en övertygelse om att det finns hopp om mänsklighten trots allt. Fast vi funderade lite över varför det endast fanns två (!) män i salongen. Men de hade väl annat för sig.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny