Fortfarande Alice

Still AliceOnsdagen den 16 september var det kafébiodags igen. Kulturhuset Hav och land visade filmen Still Alice. Filmen handlar om Alice Howland. Hon är 50 år, lyckligt gift, har tre vuxna barn och ett fint hus  Hon är en hyllad Columbia-professor på höjden av sin karriär när hon plötsligt märker att hon börjar glömma saker och ibland känner hon inte igen omgivningen.

Alice tror själv att hon har fått en hjärntumör och söker hjälp. Men det visar sig vara ännu värre – hon får diagnosen: tidigt stadium av Alzheimer. En aggressiv och ärftlig sort. Som den oberoende kvinna hon är kämpar Alice med att behålla sin livsstil och leva i nuet, trots att hennes personliga jag långsamt skalas bort.  Huvudrollen spelas av den fantastiska Julianne Moore, som belönats med en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon har tidigare belönats med en Golden Globe för sin rollprestation i filmen.  Och det är bara att instämma i berömmet. En på många sätt drabbande och obehaglig film som känns ända in i hjärtat.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Premiär för konst på bio

Rembrandt_1Måndagen den 14 september var vi på premiärvisning av konstutställning på vita duken. Ett samarbete mellan Folkets Hus och Parker och Exhibition om Screen. Inspelning var gjord på National Gallery i London samt Rijksmuseum i Amsterdam och handlade om den nederländske 1600-talsmålaren Rembrandt. Porträttmåleriets mästare som hade ljuset som uttrycksmedel. Utställningen handlade främst om de tavlor han målade under sina sista år. Vi fick även veta mycket om Rembrandt liv och leverne.

Kan man se en konstutställning på bio? Ja, faktiskt. Det gick alldeles utmärkt. Tack vara en fantastisk guidning under 1 ½ timma lämnade vi Kulturhuset Hav och Land med avsevärt mer kunskaper än när vi kom. Och det var inte långtråkigt en minut! En lyckad satsning med andra ord.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

Ett hem för själen

Elen Key_1 (2)För några år sedan hittade jag en bok på bokrean. Den heter Ett hem för själen och är skriven av Ingela Bendt. Boken handlar om Ellen Keys hem Strand. Jag visste vem Ellen Key var, men inte så värst mycket mer. Och jag visste inget om Strand. Boken visade sig vara ett fynd! Den innehöll en levnadsbeskrivning med fantastiska bilder.

Ellen Sophia Karolina Key föddes 1849 på herrgården Sundsholm i nordöstra Småland.  Hon var äldst av sex syskon. Fadern hette Emil Key och var en reformvänlig liberal som härstammade från den skotska klanen MacKey. Hennes mor hette Sophie och kom från den konservativa grevliga familjen Posse.

Ellen var ”pappas flicka” och han inskärpte medborgarplikt, oegennytta och socialt samvete. Hon skulle med andra ord verka för andra. Hennes far blev riksdagsman och under en tid arbetade hon som hans sekreterare och skrev rent hans riksdagstal och tidningsartiklar. Hon följe med honom ut i Europa och skrev resebrev som publicerades hemma i Sverige. Hennes far fick lämna riksdagen efter ett nederlag i försvarsfrågan och Ellen började då arbeta som lärarinna på Whitlockska skolan i Stockholm, där hon stannade i 20 år.

Ellen Key blev med tiden en mycket känd pedagog, debattör och författare. Faktiskt en världskändis! Hennes mest kända bok är Barnets århundrade, som utkom år 1900. Den har översatts till många språk, till och med japanska. Hon var emot tvång, kontroll och stryk i barnuppfostran. I stället förespråkade hon frihet, tillit och skapande. Hennes åsikter var långt före sin tid, barnaga förbjöds i Sverige först 1979!

Ellen Key_2 (2)Ellen Key blev också känd för sina åsikter om heminredning. Orden ljus, luft, funktion, ärlighet och harmoni sammanfattar hennes tankar om heminredning. Hon var helt emot det överlastade borgerliga idealet vid den här tiden. Så här skrev hon 1897: ”Vill man se ett hem, vilket med enkla medel nått det hemtrevligaste och mest personliga intryck, då bör man helst besöka Carl Larssons hem uppe i Sundborn i Dalarne.”

Ellen key_4 (2)

När Ellen var 60 år hade hon blivit förmögen och bestämde sig för att bygga ett hus. Ett orubbligt krav var att det skulle ligga vid vatten. Efter mycket letande fastnade hon för den branta tomten vid Vätterns östra strand, strax norr om Ödeshög. År 1910 invigdes huset som skulle bli hennes hem i 16 år. På Strand förverkligade Ellen Key sin vision om vardagsskönhet – hemmet som en levande plats för konst och blommor, öppet för ljuset och vännerna. Men också skydd och viloplats med möjlighet till eftertanke.

Efter allt jag läst om Ellen Key och hennes hem hade jag stora förväntningar när jag äntligen kom till Strand söndagen den 13 september. Och de infriades med råge. Den italieninspirerade byggnaden var fantastiskt vacker och inredningen stod kvar såsom den var när Ellen dog i lunginflammation i april 1926. Hon blev 77 år gammal.

Redan år 1914 grundade Ellen Key den stiftelse som skulle få i uppdrag att driva Strand efter hennes död. Strand skulle vårdas och bevaras såsom hon hade efterlämnat det, men också användas som gästhem för kvinnor sommartid (stipendiater numera) . Huset är öppet för allmänheten under vissa tider.

Ellen Key grind (2)

Rekommendation: Är du intresserad av hus och heminredning är Strand väl värt ett besök.

Eva

 

En 100-årig förebild

Jag är IngridOnsdagen den 2 september var det dags för höstens första kafébiofilm i Kulturhuset Hav och Land, Jag är Ingrid. Filmen om en av Hollywoods största stjärnor drog storpublik och utsåld salong.

Våren 2011 träffade regissören Stig Björkman Ingrid Bergmans dotter Isabella Rossellini på filmfestivalen i Berlin. Isabella föreslog att han skulle ”göra en film om mamma”. På så sätt fick Stig tillgång till Ingrids liv och hennes egna ord, privata bilder och filmer. Ingrid var en hängiven amatörfotograf och filmare. Ett arv från pappa fotografen.

Ingrid Bergman föddes för hundra år sedan i Stockholm. Hon var dotter till fotografen Justus Bergman och hans hustru Frieda Adler. Modern dog när Ingrid var tre år och fadern när hon var 13 år. Kanske bidrog den jobbiga barndomen till hennes obestridliga viljestyrka.

Hon fullföljde aldrig sin utbildning på Dramatens elevskola, utan gick i ställer över till filmens värld. Hennes stora genombrott blev filmen Intermezzo.Den blev språngbrädan som tog henne över Atlanten till det stora filmlandet i väster. Men hon stod också på teaterscenen i USA, Storbritannien, Italien och Frankrike. Jag minns än idag hennes fantastiska porträtt av Israels premiärminister Golda Meir i A woman called Golda som sändes i TV 1982.

Sjufaldigt Oscarsnominerad och trefaldigt Oscarsbelönad var hon en av Hollywoods starkast lysande stjärnor. 1945 fick Ingrid en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Gasljus, 1957 för bästa kvinnliga huvudroll i Anastasia och 1975 för bästa kvinnliga biroll i Mordet på Orientexpressen.

Många av hennes filmer är klassiker såsom Casablanca, Dr Jekyll och Mr Hyde, Klockan klämtar för dig, Gasljus, Notorious, Joan of Arc, Tycker ni om Brahms?, Kaktusblomman, Höstsonaten och många, många fler.

Ingrid var gift tre gånger: Petter Lindström (1937–1950), Roberto Rossellini (1950–1957) och Lars Schmidt (1958–1975). Hon fick fyra barn. En dotter med Petter Lindström och en son och två döttrar med Roberto Rosselllini.

Ingrid dog i London på sin födelsedag 1982, efter en tids sjukdom (bröstcancer), och hon gravsattes med sina föräldrar på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Merparten av hennes aska ströddes dock i havet vid Dannholmen utanför Fjällbacka. I Fjällbacka är en byst rest till hennes minne och det lilla torget vid hamnen är döpt till Ingrid Bergmans torg. Ägare till Dannholmen var Lars Schmidt. Ingrid älskade ön och hela familjen tillbringade många somrar där. Ön besöktes av många prominenta gäster till exempel Alfred Hitchcock och Marcello Mastroianni.

Dokumentärfilmen Jag är Ingrid är både personlig och privat och är ett fängslande porträtt av en kvinna som gick sin egen väg med en obestridlig viljestyrka, stor talang och en för sin tid radikal syn på karriär, moderskap och kärleksliv.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Höjd beredskap på Säpo

BombmakarenI sommar har jag bl.a. lyssnat på Leif G W Perssons nya roman Bombmakaren och hans kvinna. Reine Brynolfsson, en av mina favoriter, är inläsare.

Boken handlar om ett misstänkt terroristdåd på Skansen i Stockholm på självaste nationaldagen. Efter tips från hemliga kolleger i England får den operative chefen på Säpo, Lisa Mattei, i uppdrag att undersöka om tipset stämmer. Abbdo Khalid är den misstänkte bombmakaren och han och hans stora somaliska familj sätts under bevakning. Lisa skickar Linda Martinez  och hennes grupp till Eskilstuna, där de ligger i buskarna och spejar för att hitta något mystiskt, men familjen verkar leva ett synnerligen fridsamt liv.

Familjen är givetvis muslimsk, och Leif G W Persson vädrar alla tänkbara fördomar mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. I rättvisans namn vädrar han också alla fördomar om svenskar, om kvinnor, om poliser och om människor på det stora hela. Rätt skall vara rätt!  Folk är inte terrorister för att de är muslimer, inte mindre svenska för att de är mörkhyade, inte mindre vetande för att de är kvinnor.

Lisa Mattei, är en polis som tidigare jobbar för Leif G W Perssons förre hjälte, Lars Martin Johansson. Mannen som kunde se runt hörn och hatade slumpen. Lisa är en intelligent och duglig polis som också hatar slumpen och dessutom tänker utanför boxen. Hon kanske är lite väl präktig? Då är Linda Martinez tuffare, en kvinnlig Gunvald Larsson! Leif G W Perssons kvinnliga poliser är ofta smarta och dugliga. I stället för Evald Bäckström har han den här gången med två kvinnliga Kling- och Klangpoliser som motvikt.

Jag har läst att det kommer fler böcker om Lisa Mattei och jag hoppas att hon då har slutat vara spionpolis och blivit en ”riktig polis”.

Sammanfattningsvis var boken spännande och slutet lite oväntat, men den är inte en av Leif G W Perssons bästa. Jag gillar hans sätt att behandla språket och humorn mitt i hemskheterna. Men en mycket bättre bok, i mitt tycke, är Den döende detektiven, som har en ”klurigare” handling.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva