Oförglömliga Lola

Lorensbergsteatern i Göteborg den 11 april kl 19.30. Lola, en föreställning  om att bli äldre, om machomän och minnen. En berättelse om ett livsöde som berör, en lust till livet. Vi glömde tid och rum. Tack, Tommy Körberg!

Jag citerar ur programmet:

Idag verkar fienden finnas lite varstans. Vad är vi rädda för? Hudfärg, religiös övertygelse, sexuell läggning eller ett sätt att klä sig och uttrycka sig som bryter gängse normer och konventioner?

En människas rätt att få vara sig själv, att få leva och älska som den hon är, blir ofta en kamp för den som avviker från dessa normer och konventioner.

Hur övertygad personen i fråga än är, så tar det på krafterna att ständigt strida med handen knuten högt i skyn eller tyst knuten i fickan – att kämpa för sin rätt att existera. Men vad händer den dag hon slutar kämpa, då kraften inte längre räcker till? 

Tommy trollband publiken med sitt skådespeleri och naturligtvis med sin fantastiska stämma. Där fanns många fina sångnummer, såsom Räkna de lyckliga stunderna blott, She´s always a woman, Du är min man med nya texter som passar in i föreställningen. Lola berättade om barndomen. Hur pojken Bert kände att han hellre lekte med flickorna och klädde sig i klänning. på sitt rum. Föräldrarnas reaktion och hur musiken blev räddningen.

Det blev Spader madame och Längtans blomma är störst på håll, som fick publiken att hålla andan. Men också en snutt av Leonard Cohens Im´ your man, Charlie Chaplins Smile och Zarah Leanders Sång om syrsor. Spännvidden var stor.

Till sin hjälp på scenen hade Tommy den skicklige pianisten Carl Flemsten. Lola är skriven av Suni Munshi och Tommy Körberg.

Föreställningen spelas även den 25 april och 31 oktober. Se den! Du får en oförglömlig kväll,

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Vilse bland lärda kvinnor

Det var länge sedan vi besökte Göteborgs stadsteater, men den 7 april satt vi äntligen i salongen igen. Eftersom vi uppskattar Molière såg vi fram mot att få se Lärda kvinnor i regi av Hilda Hedwig på stora scenen. En pjäs som inte spelas särskilt ofta.

Pjäsen är transporterad från 1600-talet till vår tid (fast man pratar fortfarande på vers). Den handlar om intellektuellt hyckleri. En grupp kvinnor vill bilda en egen akademi, men de blir helt förförda och förblindade av de medelmåttiga manliga utövarnas hyckleri. Erotik, unga döttrar och äktenskapslöften hör till insatserna i spelet. Samt att ”herrn i huset bestämmer”. Att tvinga en ung flicka att gifta sig med en äldre man, fast hon älskar en jämnårig, förekommer i de flesta av Molières pjäser. Men 2019!! Varför har man inte hittat en annan infallsvinkel? Kanske en invandrarfamilj med så kallad hedersmoral?

Moliéres  skådespel brukar vara väldigt roliga eftersom de handlar om mänskliga svagheter. Det gör dem lika aktuella idag som på 1600-talet. Lärda kvinnor i den här tappningen är däremot inte rolig. Visst nämner man könsord och tar varandra på intima ställen, men det blir inte roligare för det. Jag tycker också att skådespelarna till viss del spelar över.

Rollfigurerna är tydliga avbilder av personer i Svenska akademin med omkrets. Till exempel är Reuben Sallanders Chysale en kopia av Horace Engdahl och Lisa Lindgrens Philaminte av Ebba Wit Brattström. Ashkan Ghods smyger omkring, ständigt beredd med nedhasade brallor. För tydlighetens skull med en godisklubba i handen! Och det är här som jag går vilse. Jag tappar bort handlingen och kommer på mig själv att fundera över vem som är mest lik vem. Att Philaminte liknas vid Ebba Witt-Brattström gör mig bara förbannad. Ebba är mig en feministisk förebild. Och Jesper Söderströms parodi på ”nationalskalden” Ulf Lundell är inte heller särskilt kul.

Eftersom skådespelarna inte använder mikrofoner var det ibland svårt att höra vad de sa, vilket var onödigt irriterande.

Betyg: 1 av 5 kompottpäron

Eva