Bortglömda rymdhjältar

Den 18 oktober såg vi dramabiografin Dolda tillgångar på kafébion i Hav och Land. Filmen utspelar sig i 60-talets och rasismens USA. Den handlar om tre afroamerikanska kvinnor;  Katherine Johnson (Taraji P Henson), Dorothy Vaughn (Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). Tre hyperbegåvade kvinnor som jobbade för NASA och var hjärnorna bakom en av historiens största projekt, John Glenns uppskjutning i rymden, samtidigt som de tvingades hantera vardagsrasismen.

Vid den här tiden pågick en kapplöpning mellan USA och Ryssland om vem som var mest framgångsrik i rymden och NASA var desperata. Så desperata att de till och med var beredda att anställa kvinnor, kvinnor som dessutom var färgade! 

Filmen kombinerar den antirasistiska kampen med kapplöpningen till rymden på ett spännande sätt. Om man skall säga något negativ är det att det ibland blir lite mycket ”feelgood”. För egentligen är det ju allvarligt att världen både då och nu inte tar tillvara kvinnors resurser fullt ut. Vilket slöseri!

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Ett slag i solarplexus

Den 20 september var det dags för en verkligt socialrealistisk film på kafébion, Jag, Daniel Blake, i regi av den berömde, brittiske regissören Ken Loach. Den vann guldpalmen i Cannes 2016

Filmen handlar om den 59-årige snickaren och änklingen Daniel Blake (Dave Johns), som haft en hjärtattack och för första gången i sitt liv blivit arbetslös. Hans läkare säger att han är för sjuk för att arbeta, men enligt myndigheterna är han för frisk för att få sjukpenning. Han tvingas söka arbete och hamnar i ett hopplöst ”moment 22”.

På arbetsförmedlingen träffar Daniel den unga ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires), som också snurrar runt i den byråkratiska karusellen. De blir vänner ock hjälper varandra så gott de kan, med varierande resultat. Vi skall inte avslöja slutet, men precis som i riktiga livet vinner den som är starkast..

Filmen visade hur det brittiska bidragssystemet urholkats under Torypartiets år i regeringsställning och vad som händer när samhällets skyddsnät monteras ned. Men vi skall nog inte slå oss för bröstet. Det finns människor i våra svenska, byråkratiska system som far illa. Det här är en film som borde ses av politiker och tjänstemän i stat och kommun! 

Vi tyckte att filmen var mycket sevärd och engagerande. Man kände verkligen huvudpersonerna frustration och desperation som ett slag i solarplexus.

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

 

En svensk ikon

Vår nästa höstfilm var Borg, som vi såg i en fullsatt biosalong i kulturhuset Hav och Land. Filmen handlar om hur Björn Borg blev ikonen BJÖRN BORG.

Sverrir Gudnason gjorde en porträttlik Björn, Stellan Skarsgård var utmärkt i rollen som hans tränare Lennart Bergelin, Tuva Novotny spelade flickvännen och blivande hustrun Mariana Simionescu och Shia LaBeouf spelade John McEnroe. Också han porträttlik. Idel bra skådespelare alltså. Det var också roligt att se sonen Leo i rollen som en ung Björn Borg.

Vid ett avgörande ögonblick får Lennart Bergelin Björn att lova att aldrig mer visa känslor.  Han menade förstås på tennisplanen, men Björn verkar ha tolkat det som att det även gällde utanför planen.  Sverrir Gudnason åskådliggjorde hans instängda frustration och ångest på ett fantastiskt sätt. Tyvärr hade Tuva Novotny en tillbakadragen roll i filmen, men den handlar förstås inte om henne. 

Det är ju ingen hemlighet precis att Björn Borg vann sin femte raka Wimbledonfinal 1980. Motspelaren var John McEnroe. Ändå var matchen andlöst spännande och det var knäpptyst i salongen. Det var nästan så att man satt och höll tummarna!

I slutet på filmen säger Björn till Mariana att ”vi kan väl göra vad vi vill.” Att han faktiskt gjorde det han ville och la av ett år senare var stort! Han var då 24 år.

Hur väl filmen om en av våra största ikoner stämmer med verkligheten vet bara Björn Borg själv, men det var en sevärd film. Och man behöver inte vara speciellt intresserad av tennis för att tycka det!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Kan en ruta vara ett konstverk?

Nu har hösten kommit på allvar och det känns rätt att krypa in i biosalongens mörker och se en bra film!

Först ut var den guldpalmsvinnande The Square (Rutan) i regi av Ruben Östlund, som jag såg på kafébio i kulturhuset Hav och Land.

Filmen handlar om Christian, en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Kungahuset är borta och kungliga slottet har förvandlats till X-Royal Museum. Kungens nya kläder (!!) är ett nyinköpt konstverk, en ruta på marken, där konstnären bestämt att solidaritet, tillit och tolerans ska råda. Kan en ruta vara ett konstverk? Ja, tydligen om det kallas en installation!

Dagarna innan utställningen skall öppna blir Christian bestulen. Han börjar en jakt på förövaren, en jakt som urartar och där hans döttrar får se en bild av sin far, som de inte sett tidigare. Lite mycket spring i trappor och korridorer, men annars många roliga scener.

Ytterligare komik blir det när företrädarna för reklamfirman presenterar hur man tänkt sig reklamen för konstverket. Resultatet blir dock både spektakulärt och fasansfullt och krisen är ett faktum både för Christian och för museet.

Filmen en satir över  vår tid. Ibland blev det dock lite svårt att hänga med i svängarna. Den långa scenen med apmannen som uppträder på en fin middag förstod jag ärligt talat inte meningen med. Annars var oförutsägbarheten det som gjorde filmen spännande och tidvis mycket rolig.  Jag funderar fortfarande på om jag inte tyckte bättre om Rubens Östlunds film Turist.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva