Svante möter Beppe

Den 14 november såg vi Riksteaterns föreställning Svante möter Beppe på Stora Teatern i Göteborg. Svante Thuresson och Claes Crona Trio på scenen. Svante har varit min idol som svensk jazzsångare sedan 1960-talet. Och han sjunger fortfarande bra!

Det är en intim och personlig föreställning, där Svante framför många av Beppe Wolgers mest älskade texter, men även många för mig okända. Med Beppes egna ord berättar Svante om Beppes uppväxt, tankar och liv. Humorn och värmen kändes påtagligt ut i salongen och det märktes att publiken uppskattade föreställningen

Till sin hjälp hade Svante Thuresson Claes Crona Trio bestående av Claes Crona (piano), Hans Andersson (bas) och Johan Löfcrantz Ramsay (trummor). Vi fick bland annat höra en del kända låtar som Sakta vi går genom stan, Vinter i skärgår’n och Monicas vals,

En recensent skrev: ”Varmt och humoristiskt, melodiskt och vackert! Svante Thuresson är ”still going strong”. Nostalgi på hög nivå, men ändå här och nu!” Det är bara att instämma.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Svängigt på kasinot

Att spela på kasino är inte vår grej. Däremot att gå till Casino Cosmopol för att lyssna på lunchjazz kunde vi tänka oss den 13 november. Då bjöd Sir Bourbon Dixieland Band på skön och svängig tradjazz. En konsert på 2 timmar med vällagad lunch för 225 kr!

Bandet, som bildades redan på 1980-talet, består av sex medlemmar, varav klarinettisten och sångaren Thomas Erlandsson är en tidigare kollega till Conny.

Vårens spellista hittar du här.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

När fasaden spricker

I oktober såg vi klassikern Lång dags färd mot natt Göteborgs Stadsteater. Pjäsen är skriven av den amerikanske dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O´Neill (1888 – 1953). Stycket utspelar sig under ett dygn 1912 på familjen Tyrones landställe. Ett relationsdrama om familjens smärtsamma och mörka sidor. Modern Mary är beroende av morfin, fadern James är alkoholist, storebror James Jr har dåliga inflytande på den tbc-sjuke yngste sonen Edmund. Gradvis sker en nedbrytning av den förljugna familjefasaden.

O´Neill skänkte pjäsen till Dramaten i Stockholm, med en önskan om att den skulle sättes upp först 25 år efter hans död. Skälet var att innehållet i stycket hade stora likheter med hans egen familj och uppväxt. Dramaten struntade uppenbarligen i författarens önskan när de producerade den redan den 1956 i Bengt Ekeroths regi. En uppsättningen som blev mycket omskriven. Dramaten höll på rättigheterna och först 1972 spelades den på Malmö Stadsteater och 1977 och 2005 på Göteborgs Stadsteater.

Anna Bjelkerud var väldigt bra som modern Mary, liksom Claes Månsson som James Tyrone. Eric Ericson (en favorit) spelade äldste sonen James Jr. Fredrik Evers gestaltade Edmund (författarens 23-åriga alter ego), vilket kändes lite konstigt eftersom Fredrik är 48 år!

Lars Noréns genombrott som dramatiker med Kaos är granne med gud har slående likheter med O´Neills drama. Och i ärligheten namn tycker jag bättre om Noréns pjäs. Kanske för att den utspelas i modern tid, men också för att den har  mer dramatik och mer ”nerv”. Jag såg den på 1980-talet och minns den ännu! Lång dag färd mot natt är stundtals lite seg.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny