Vi såg Tjuvjägaren – den enkla människans kamp mot överheten på kafébio i kulturhuset Hav och Land den 24 januari. En mycket sevärd film om en man som älskade friheten mer än allt och som tog konsekvenserna. Den bygger på den sanna historia om Lars Eriksson (Lasse i berget) född 1828 och hans hustru Inga Andersdotter född 1834.

Historien börjar egentligen på 1880-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset.

Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Han sa bara att allt skulle ordna sig. Varje morgon tog han sin bössa och begav sig till skogen. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Inga arbetade som hemsömmerska och när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel, vävstolen, var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se fick henne att tappa fattningen. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Vävstolen tänkte han använda till dörrpost! Denna ”stuga” blev deras hem i nästan 30 år.

När de flyttade till grottan i skogen hade de inga hemmavarande barn. I filmen får de besök av ett barnbarn, Ida, en flicka som verkade ha ärvt både sätt och förkärlek för att jaga från sin morfar. Det framgår också att Lasse och Inga hade barn i Amerika. När allt var som jobbigast var det nära att Inga lämnade Lasse och flyttade efter, men till slut valde hon kärleken till sin egensinnige man.

Lasse drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrslusta och en närmast manisk passion för jakt. Han var en legend som jägare redan under sin livstid och tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Han gjorde eget av spikar och annan järnskrot.

Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen. Han gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen.

Han hade ett par riktiga vänner som han umgicks med, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa brännvin. Inga hade kvar några vänner i byn som hon besökte. Hon gick till kyrkan, även om en del tittade snett på henne och hon fortsatte att arbeta som sömmerska.

Inga dog 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han samma år.

Idag är Lasse i bergets grotta en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på.

Filmen är inspelad på olika ställen i Västergötland, bl.a. på Kinnekulle. I filmen spelas Lasse av Niklas Falk och hans hustru Inga av Ylva Lööf. Grevinnan, spelad av Annica Liljeblad, är den enda bland överheten som förstår Lasse. Hon är en modern och bestämd kvinna för sin tid, som älskar jakt och äventyr. Grevinnan fascineras av Lasse och hans vildmarksliv och ser honom som ett intressant inslag på Kinnekulle. Hon är den som hjälper honom så att han får bo kvar i skogen och får tillstånd att jaga på annans mark.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Vi började det nya året med att gå på bio i kulturhuset den 1 januari. Precis som många andra valde vi Hundraettåringen som smet från notan och försvann med Robert Gustafsson och Iwar Wiklander i huvudrollerna. Filmen är en av tre nominerade till Biopublikens pris på Guldbaggegalan.

Förhandsreklamen gav för handen att Hundraettåringen skulle vara minst lika rolig som föregångaren Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Var den det? Nej, det tyckte inte jag. Det blev två fniss! Överraskningsmomenten som fanns i den första filmen är svåra att upprepa. Att en hundra år gammal man kliver ut genom fönstret och oförskyllt hamnar i oväntade sammanhang var kul. Något vi inte sett förut. De insprängda återblickarna med den osannolika roll som 100-åringen Allan Karlsson spelat i många stora händelsen i världshistorien var också fyndigt. Så vad fanns kvar till den nya filmen? En tunn historia om en flaska ”folksoda”, ovanligt klantiga CIA-agenter, en korkad polis (som var lika korkad i den första filmen) och en rolig apa.

Det märktes att den första filmen var baserad på en bok och att den andra var kokad på en spik! Regissörerna Felix och Måns Herngren verkar tro att det räcker att ställa Robert Gustafsson, Iwar Wiklander och en apa framför kameran så blir det kul. Men tyvärr räckte det inte, hur fantastisk mask Robert Gustafsson än hade och hur många svordomar man än använde. Det blev som sagt bara två fniss!

Betyg: 2 av 5 kompottpäron

Eva