En mörk tid

Om du är intresserad av historia och då speciellt andra världskriget, så gå och se filmen Darkest Hour. Vi såg den på Hunnebo Bio söndagen den 11 februari.

Filmen handlar om Winston Churchill och hans förmåga att ena nationen och stå emot Hitler.

Det är 1940 och premiärministern Neville Chamberlain tvingas att avgå (fast det är en annan historia). De konservativa accepterar motvilligt Winston Churchill som efterträdare. Det är enda chansen att få med sig underhuset. Men de räknar med att  Churchill skall bli kortvarig på jobbet. I början har han även Kung George VI emot sig. Man anser att Churchill har grava alkoholproblem. (Enligt uppgift drack han en flaska champagne till frukost och en till lunch. Lägg därtill whisky, cognac och ett antal stora feta cigarrer.) Alla väntar bara på att han ska misslyckas. Gary Oldman är fantastisk i huvudrollen och han omges av skickliga skådespelare, såsom Kristin Scott Thomas som hans hustru Clementine och Lilly James som hans sekreterare Elizabeth Layton.

Vi får vara med inne i krigsrummen under Whitehall där det går hett till, osäkerhet och tvivel råder. Chamberlain och Halifax intrigerar för att få bort Churchill, men framför allt vill man med hjälp av Mussolini förhandla med ”herr Hitler”. Churchill är av motsatt åsikt och med stor inlevelse och retorik får han både kungen och folket med sig. 

Det fanns och finns än i dag många åsikter om Churchill, men man kan undra hur det hade gått utan honom. En thrillerliknande film med viss galghumor, men framförallt en påminnelse om en mörk tid.

Gary Oldman har fått  utmärkelsen Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll. Darkest Hour är Oscarsnominerad.

Sir Winston Churchill, (1874-1965). Han inledde sin karriär som officer och
krigskorrespondent. Han var därefter ledamot i underhuset och innehade också
olika ministerposter. Han var Storbritaniens premiärminister 1940-1945 och
1951-1955. Churchill var även författare och fick Nobelpriset i litteratur 1953. Han blev amerikansk hedersmedborgare 1963. Särskilt under krigsåren blev Winston Churchill känd för sina tal.

Några kända citat av Churchill:

Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.

En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den skall äta honom sist.

En demokrati är en stat där fritt meningsutbyte inte slutar med en begravning.

Och det kanske mest berömda: Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket. Citatet är från ett tal i underhuset den 20 augusti 1940. Slaget om England rasade, och han syftade på de brittiska piloternas insatser för att möta de våldsamma tyska angreppen från luften.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

En mänsklig rättighet

Den 31 januari valde vi bort TV-soffan till förmån för Steven Spielbergs nya film, den dramatiserade biografin The Post. Det visade sig vara ett bra val.

Filmen handlar om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter som omfattade fyra decennier och fyra amerikanska presidenter.

1965 dokumenterade militäranalytikern Danny Ellsberg den amerikanska arméns olika strategier under Vietnamkriget. Mycket av det som skrevs mörklades av den amerikanska regeringen för att allmänheten inte skulle få reda på den stora mängden felaktiga beslut som fattats. 1971 tipsade Ellsberg tidningen The Washington Post om dokumenten.

Tidningens ägare och chefredaktör Kay Graham, spelad av Meryl Streep, måste fatta beslutet att antingen  publicera dokumenten, och blir en hjälte för allmänheten och yttrandefriheten, eller inte publicera, och gå emot tidningens styrelse men även president Nixon och hans hantlangare. Ett svårt beslut eftersom många försökte påverka henne att avstå från publicering, med hänvisning till tidningens bästa. Att hon ärvt chefsrollen efter sin mans självmord och var helt utan arbetslivserfarenhet gjorde inte saken lättare. Vid den här tiden var det mycket ovanligt med kvinnor i chefspositioner.

Meryl Streep var som alltid fantastiskt bra. Man riktigt kände Kay Grahams vånda. Tidningens erfarna journalister, med den stridbare redaktören Ben Bradlee, utmärkt spelad av Toms Hanks, i spetsen ville publicera dokumenten och till slut måste hon fatta sitt beslut …

Det är en spännande film, men det som fastnar i tanken är hur viktig yttrandefriheten är och att vi utan den varken kan lita på media eller myndigheter.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

För kärlekens skull

Efter en lyckad höftledsoperation är jag nu tillbaka i kulturkompotten!

Den 24 januari började vi kulturåret 2018 med att se Hannes Holms film Ted – för kärlekens skull på kafébio i kulturhuset Hav och Land. Filmen handlar om ungdomsidolen Ted Gärdestad (Adam Pålsson) och brodern Kenneth, han som skrev de fantastiska texterna till Teds musik (Peter Viitanen).

Adam Pålsson spelar, eller rättare sagt gestaltar, den begåvade och otroligt populäre flickidolen.  Adam Pålsson förvandlas bokstavligt talat till Ted framför våra ögon, dessutom sjunger han bra. Teds pappa ville att sonen skulle bli en berömd tennisspelare och han var på god väg, men Ted förlorade sig i musiken som trängdes i hans huvud och ville ut. Han missade allt som oftast träningen. Det gjorde däremot inte kompisen Björn Borg! Han och Ted är födda samma år, 1956. Men när Ted och Kenneth blir kontrakterade av Stikkan Andersson (Jonas Karlsson) blir pappan ändå nöjd. Det är många roliga scener från uppträdande i folkparker och på andra ställen med skrikande tonårstjejer. Även studioinspelningar där ABBA-orna är med och körar och kompar har sina poänger.

Det börjar som en härligt sorglös och ganska rolig film, där många kända svenskar dyker upp (spelade av utomordentliga (skådespelare). Ted och Lotta Ramels (Happy Jankell) korta men intensiva kärlekshistoria finns med, liksom när Ted träffar Anna Zacharias (Hanna Alström) och de blir föräldrar. Men då har Teds psykiska problemen börjat. Han hör röster och diagnostiseras som schizofren.

Sjukdomen eskalerar och filmen slutar med att Ted tar sitt eget liv endast 41 år gammal. När ett liv skall skildras på 2 timmar blir det av naturliga skäl mycket komprimerat. Först en rolig, lycklig tid med en glad, sprallig kille som älskar musik och tjejer och plötsligt ändras allt till svart. Det går lite fort, men i verkligheten tog så klart ett antal år. De röster som Ted hörde i sitt huvud skildras i filmen som personer vi kan se, lite förvillande ibland.

Det bestående minnet av filmen är ändå relationen med brorsan Kenneth. Här gör Peter Viitanen en minnesvärd gestaltning. Vilken syskonkärlek! Kenneth är villig att ge upp det mesta för sin bror, till och med sitt äktenskap. Jag fick gåshud när Ted sjunger in Himlen är oskyldigt blå till sin bror, en av flera underbara låtar i filmen.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Revybesök från huvudstaden

I oktober firade vi min födelsedag genom att se Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern i Göteborg. Revyn har tidigare spelats i Stockholm och det var lite omändringar i artistlistan. Stjärnorna i Göteborg var Robert Gustafsson, Rachel Mohlin, Anders Jansson, Sanna Nielsen och Kim Sulocki. Till detta kom en stor ensemble och orkester.

Vi bjöds på en traditionell revy med sketcher uppblandat med sång- och dansnummer. Var det kul? Lite blandad kompott, en del nummer var hysteriskt roliga och några är lite sega. Exempelvis var det väldigt roligt när Rachel Mohlin gestaltade Leif G W Perssons minst sagt trötta syster Birgitta. Eller när Robert Gustafssons musikledare från den kommunala musikskolan vikarierar som dirigent. Eller när Anders Jansson och Robert Gustafsson i uppträder som Erik och Gurlie. Anders utklädd till en kraftig dam ur publiken, som sågar föreställningen och artisterna  jäms med fotknölarna. I släptåg har hon sin hunsade make.

Sanna Nielsen är föreställningens primadonna med fina sångnummer. Hon visar även att hon kan vara rolig, t.ex. parodierar hon Anna Kinberg Batra. Kim Sulockis plastik är obeskrivlig!

 

 

En lyckad födelsedagskväll med andra ord!

Betyg: 3½ av 5 kompottpäron

Eva & Conny