Svante möter Beppe

Den 14 november såg vi Riksteaterns föreställning Svante möter Beppe på Stora Teatern i Göteborg. Svante Thuresson och Claes Crona Trio på scenen. Svante har varit min idol som svensk jazzsångare sedan 1960-talet. Och han sjunger fortfarande bra!

Det är en intim och personlig föreställning, där Svante framför många av Beppe Wolgers mest älskade texter, men även många för mig okända. Med Beppes egna ord berättar Svante om Beppes uppväxt, tankar och liv. Humorn och värmen kändes påtagligt ut i salongen och det märktes att publiken uppskattade föreställningen

Till sin hjälp hade Svante Thuresson Claes Crona Trio bestående av Claes Crona (piano), Hans Andersson (bas) och Johan Löfcrantz Ramsay (trummor). Vi fick bland annat höra en del kända låtar som Sakta vi går genom stan, Vinter i skärgår’n och Monicas vals,

En recensent skrev: ”Varmt och humoristiskt, melodiskt och vackert! Svante Thuresson är ”still going strong”. Nostalgi på hög nivå, men ändå här och nu!” Det är bara att instämma.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Svängigt på kasinot

Att spela på kasino är inte vår grej. Däremot att gå till Casino Cosmopol för att lyssna på lunchjazz kunde vi tänka oss den 13 november. Då bjöd Sir Bourbon Dixieland Band på skön och svängig tradjazz. En konsert på 2 timmar med vällagad lunch för 225 kr!

Bandet, som bildades redan på 1980-talet, består av sex medlemmar, varav klarinettisten och sångaren Thomas Erlandsson är en tidigare kollega till Conny.

Vårens spellista hittar du här.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

När fasaden spricker

I oktober såg vi klassikern Lång dags färd mot natt Göteborgs Stadsteater. Pjäsen är skriven av den amerikanske dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O´Neill (1888 – 1953). Stycket utspelar sig under ett dygn 1912 på familjen Tyrones landställe. Ett relationsdrama om familjens smärtsamma och mörka sidor. Modern Mary är beroende av morfin, fadern James är alkoholist, storebror James Jr har dåliga inflytande på den tbc-sjuke yngste sonen Edmund. Gradvis sker en nedbrytning av den förljugna familjefasaden.

O´Neill skänkte pjäsen till Dramaten i Stockholm, med en önskan om att den skulle sättes upp först 25 år efter hans död. Skälet var att innehållet i stycket hade stora likheter med hans egen familj och uppväxt. Dramaten struntade uppenbarligen i författarens önskan när de producerade den redan den 1956 i Bengt Ekeroths regi. En uppsättningen som blev mycket omskriven. Dramaten höll på rättigheterna och först 1972 spelades den på Malmö Stadsteater och 1977 och 2005 på Göteborgs Stadsteater.

Anna Bjelkerud var väldigt bra som modern Mary, liksom Claes Månsson som James Tyrone. Eric Ericson (en favorit) spelade äldste sonen James Jr. Fredrik Evers gestaltade Edmund (författarens 23-åriga alter ego), vilket kändes lite konstigt eftersom Fredrik är 48 år!

Lars Noréns genombrott som dramatiker med Kaos är granne med gud har slående likheter med O´Neills drama. Och i ärligheten namn tycker jag bättre om Noréns pjäs. Kanske för att den utspelas i modern tid, men också för att den har  mer dramatik och mer ”nerv”. Jag såg den på 1980-talet och minns den ännu! Lång dag färd mot natt är stundtals lite seg.

Betyg: 3 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Beatles i våra hjärtan

Anrika Aftonstjärnan på Lindholmen, fredag kväll den 4 oktober, fullsatt salong. Krister Classon, den ena halvan av revyduon Stefan och Krister, intar scenen tillsammans med sin orkester. Vi vet det inte just då, men det kommer att bli en minnesvärd hyllningskonsert till The Beatles.

”Som åttaåring såg jag The Beatles för första gången i farmor och farfars TV. Sen den dagen har jag drömt om att få hylla mina idoler.” Det tog 56 år, men nu står han där. I lagom doser mellan alla låtfavoriterna berättar Krister historien om ett av världens mest kända band och sina egna Beatlesminnen.

Förutom Krister Classon på bas, består bandet från Falkenberg av Hans Schakonat (sång och gitarr), Benjamin Önnhed (sång och gitarr), Jens Classon (sång och trummor) samt Johan Ljuslin (Keybord).

Efter 2 timmar och 20 minuter gick vi ut i den kalla kvällen. Varma inombords och med Beatles musik ringande i öronen. Vilken kväll, vilket ös!

Resterande turnéplan

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

 

Med humorn som vapen

Vi såg dokumentären Hasse och Tage – en kärlekshistoria i regi av Jane Magnusson på premiärdagen. Den handlar om deras 30-åriga vänskap och produktiva samarbete. Vi som var med på 60- och 70-talet minns dem som igår, Deras efternamn behövdes inte – Hasse och Tage var ett begrepp. Vi kan fortfarande en del av deras skäm, monologer och sånger utantill!

Hasse och Tage var komikerna som tog över den politiska debatten från politikerna och gjorde Olof Palme svarslös. De fick människor från höger till vänster att både tänka och skratta. En bedrift! När Tage dog 1985, endast 57 år gammal, förlorar hans barn en pappa, Hasse en fadersfigur och Sverige blev fattigare.

I filmen visas många privata filmsnuttar från familjerna Alfredsson och Danielsson, där finns intervjuer med skådespelare och andra kända personer och många klipp från olika revyer och framträdanden.  En nostalgiresa!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

438 dagar i helvetet

I kväll var det dags för höstens första biobesök på Trappan Bio i Kungälv. Det var den alldeles färska filmen 438 dagar som lockade oss och 50 andra i den varma lördagskvällen.

Filmen bygger på boken med samma namn och handlar om två svenskar; journalisten Martin Schibbye och  fotografen Johan Persson. Den förra utmärkt spelad av Gustaf Skarsgård och den senare likaledes utmärkt spelad av Matias Varela. Det har blivit ett  otäckt och skrämmande drama i regi av Jesper Granlund.

2011 tar sig Martin och Johan, med hjälp av ONLF-gerillan, via Somalia in i Etiopien utan visum. Deras uppdrag och mission är att berätta för världen om den hänsynslösa jakten på olja i Ogadenprovinsen och hur den drabbar lokalbefolkningen. De tänker också leta efter kopplingar till det svenska bolaget Lundin Oil, där Sveriges utrikesminister Karl Bildt sitter i styrelsen vid den här tiden. I filmen spelas Karl Bildt av Philip Zandén, Men de blir tillfångatagna, skadade och skenavrättade. De fängslas, anklagade för att vara terroristen och domen blir 11 år i det ökända fängelset Kality.

De ställs nu inför ett orimligt dilemma: att erkänna ett brott de inte begått, och hoppas på tyst diplomati. Eller vägra erkänna, och därmed mista chansen att bli benådade.  De inser att de inte kommer att överleva i fängelset och fattar ett tufft beslut. Efter 438 dagar blir de hastigt släppta, mycket tack vare den etiopiske visselblåsaren Abdullahi Hussein (Faysal Ahmed), som senare fick en fristad i Sverige.

Även om man vet hur det slutar är det en mycket spännande och välspelad film, som säkert kommer att vinna priser.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Montmartre för alla smaker

Första kvällen på vår lilla semester i Karlskrona gick vi, på inrådan från hotellet, för att äta på Restaurang Montmartre. Den ligger på Ronnebygatan, som visade sig vara en riktig restauranggata. Inredningen är mysig och personalen trevlig. Menyn hade något för alla; skaldjur, fisk, kött, pasta, pizza.,vegetariskt.

Vi valde Toast Skagen på vårt vis som förrätt.

Till huvudrätt tog vi Smörstekt gösfilé med chablissås, räkor, späda grönsaker och nypotatis.

Det visade sig vara två mycket bra val och vi blev mätta och mycket nöjda. Någon efterrätt orkade vi inte. 

Kostnad: 544 kr för två personer exkl dryck och ev. dricks.

 

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

 

Eva och Conny

Första men inte bästa

Vi tillbringade två nätter på First Hotel Ja under vår minisemester i den vackra staden Karlskrona.  Hotellet ligger centralt på Borgmästaregatan med ingång från gallerian Wechtmeister, alternativt från gatan. Parkering finns i Gallerian.

Rummet vad rent och snyggt Det var tyst på natten, eftersom vi hade fönster mot en gågata. Dock saknade jag förstoringsspegel i duschrummet samt hårtork.

Receptionen var bemannad dygnet runt och låg i direkt anslutning till baren och frukostmatsalen. Antagligen för att spara in på personal. Problemet var att baren på kvällen var upplyst som en mjölkbar i forna öststaterna.  Värmeljus var utplacerade, men tändes aldrig. Men så var det ödsligt också!

Pris för två nätter i dubbelrum 2 371 kr. Parkering två dygn 300 kr.

Betyg: 3 och 5 kompottpäron

Eva & Conny

Dramatik i sommarkväll

Teater Tofta, påTofta herrgård nära havet utanför Kungälv, har funnits i 10 år. Det var första gången vi var där, men definitivt inte sista! Tioårsjubiléet firas med det nyskrivna relationsdramat Vilse av Göran Parkrud i regi av Emilie Strandberg.

Spelplatsen på loftet i Magasinet är intim och publiken sitter runt scenen, där skymmande bjälkar omringar scengolvet, vilket gör att  sikten kan vara lite skymd ibland. Den lilla salongen gör att det känns som om allt är på riktigt, lite som att man tjuvkikar in i ett någons privata rum.

Pjäsen handlar om den stressade rektorn Tove (Susanna Helldén), som tillbringar sommaren hos sin syster Cecilia (Lisa Parkrud) på landet. Tove har 432 olästa mejl och tänker jobba även under semestern. Men det går inte särskilt bra, eftersom hon blir störd hela tiden. Där är systern, så olika henne själv, älskaren Pål (Jacob Tamm), som är gift och biträdande rektorn Rebecka (Malin Molin). De dyker upp en efter en. Men den person som får Toves liv att vackla är en fjärde, oönskad besökare, Bo Andrén (Lars Magnus Larsson). En avdankad proggbasist, numera busschaufför. Han har dessutom med sig sin 13-årige son Gunnar (Charlie Parkrud/ Jack Hedesström) som är elev med speciella behov på Toves skola.  Det som händer mellan dessa människor, när familjehemligheter uppdagas, får Tove att bli helt vilsen, men det får henne också att omvärdera sitt liv helt och hållet. Ett välskrivet och intressant drama. Mer tänker jag inte berätta här, det skulle förta spänningen för dig som vill se Vilse.

Återstående föreställningar: 31 juli – 3 augusti,  7-10 augusti och 14-17 augusti  kl 19.30. Föreställningens längd är 2,5 timmar.

 

Innan föreställningen passade vi på att äta en mycket välsmakande teatersupé på vackra Tofta Herrgård.

 

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

En oas i sommarstockholm

Om du besöker sommarstockholm och är sugen på ”gofika” eller en bit mat, kan jag tipsa om Herrängens Gård. En skön oas i storstaden. Gården med anor från 1700-talet ligger i ett villaområde på Segeltorpsvägen 49-51 i Älvsjö. GPS rekommenderas!

Öppet hela sommaren
Tisd-Fred kl 11-21
Lörd-Sönd kl 10-16*

*Scrappy hour kl 16-17
mat och bakverk som är över säljs för halva priset!

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva

Rofyllt och personligt

Den 28-30 juni besökte vi huvudstaden. Vi övernattade på Maudés Hotel Enskede, vilket visade sig vara ett utmärkt val. Hotellet, som  har 42 rum fördelade på 4 våningar, har en ombonad och personlig atmosfär.

Frukostbuffén var klart godkänd och under eftermiddagen och kvällen bjöds vi på kaffe med hembakat. Vi hade tur med vädret och på kvällarna satt vi på terrassen och tittade ut över prunkande villaträdgårdar medan vi njöt av ett glas rosévin.

Mitt emot hotellet ligger kvarterskrogen Restaurang Myran. Andra restauranger i närheten är Gamla Enskede Matbord och Enskede Värdshus. Det tar 12 min med T-bana till Stockholm city. Hotellet ligger nära Globen och Tele2 Arena samt Älvsjömässan.

 

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

De tusen öarnas land

Den 16 – 23 maj tillbringade vi, tillsammans med goda vänner, en vecka på kryssning i Kroatien, de tusen öarnas land,.

Efter en flygresa på två och en halv timma landade vi i Split, landets näst största stad. Där gick vi ombord på Antonela, vårt hem under sju  dagar, Efter lunch ombord styrde kaptenen mot Makarska, där vi avslutade kvällen med ett glas öl och njöt av den vackra solnedgången över havet.

Dag två fortsatte färden till Mljet. Där avstod vi från en utflykt till Nationalparken. I stället gick vi en promenad i den lilla byn och tillbringade resten av kvällen på däck och njöt av den fina miljön. 

 

 

Nästa morgon startade vi resan mot den gamla medeltida staden Dubrovnik, en av höjdpunkterna på resan. Kroatien klarade sig i stort sett från bombningar under Jugoslavienkriget, med undantag från Dubrovnik, vilket alla nya tak skvallrar om.  Efter en guidad tur genom staden löste vi biljett till den 2 km långa stadsmuren. Det blev en ansträngande promenad, men väl värd besöket.

 

 

Dag fyra vände Antonela fören mot Trstenik. Väl där åkte vi minibuss till vingården Matusko uppe bland bergen, som producerar några av landets bästa rödviner. Efter en vinprovning guidades vi genom den mycket välskötta anläggningen. Tillbaka på båten var det dags för veckans kaptensmiddag.

 

Dag fem gick färden vidare till Korcula, där det sägs att Marco Polo föddes. Även här gick vi en  tur i den gamla staden, tillsammans med en av veckans mest inspirerade och roliga guide.

 

 

Nästa morgon fortsatte resan mot en av de vackraste öarna i Kroatien, nämligen Hvar, som också kallas lavendelön. Här var jag på min första längre resa utanför Sverige för 45 år sedan. Visst kände jag igen mig, men mycket har såklart förändrats. Hamnen kantades av restauranger och barer och det låg stora lyxbåtar i hamnen. Hvar har blivit ett riktigt inneställe. Priserna är också högre här, jämfört med många andra ställen. Efter en kortare guidning på det stora torget och den gamla staden, vilade vi benen på en liten bar inne bland de trånga gränderna. Ovanför staden vakar den gamla, fantastiska borgen, men vi avstod från ett besök på grund av de många trappstegen dit upp.

     

Sista dagen satt vi på soldäck och njöt av den vackra kusten under resan tillbaka till Split och den väntande flygresan hem.

Vi hade tur med vädret under veckan. Det regnade lite i Dubrovnik, annars var det ganska soligt.  Vi badade tre gånger i det kristallklara vattnet under veckan. 17-18 grader i vattnet var Inga problem för oss vikingar!

Resan arrangerades av Rolfs flyg och buss. Ett litet, personligt kryssningsfartyg, 21 passagerare och 5 besättningsmän, bra frukost, jättegod trerätters lunch varje dag. Lägg därtill en intressant och vacker kust med fina gamla städer, vi var mer än nöjda.

Dovidenja Kroatioen!

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Master of Couture

Balenciaga – Master of Couture är en internationell utställning från Victoria and Albert Museum i London. Den lyfter fram ”haute couturens mästare” Cristóbal Balenciaga och visas på ett fåtal platser i världen. Borås Textilmuseum var det enda i Europa! Utställningen i Borås öppnade den 15 december förra året och stängde den 21 april i år. Vi såg den på påskafton. I elfte timmen alltså och vilken tur att vi gjorde det. En alldeles fantastisk, underbar utställning. Vilka kläder!

Cristóbal Balanciaga föddes 1895 i Getaria, en liten fiskeby i Baskien i norra Spanien. Hans mor var sömmerska och vid 12 års ålder blev han skräddarlärling i den närliggande staden San Sebastián. 10 år senare öppnade han sin första modebutik här. 1937, mitt under spanska inbördeskriget, öppnade Balanciaga ett modehus på Avenue George V i Paris.

Bland Balanciagas kunder fanns de bäst klädda och förmögnaste kvinnorna i världen. Varje säsong valde de ut sina kläder i Paris och fick dem uppsydda efter sina mått.

I takt med att modet, mot slutet av Balanciagas långa karriär, kom att röra sig allt längre bort ifrån couture, började kritiker ifrågasätta hans berättigande. Trots det fortsatte hans affärsrörelse att blomstra under hela 1950- och 1960-talet. Modehuset i Paris stängdes 1968 och han dog fyra år senare.

Balanciagas nyskapande mönsterkonstruktioner, användningen av nya material och vågade arkitektoniska former har fortsatt att utöva ett enormt inflytande på modet än idag. Utställningen fokuserar på storhetstiden under 1950 – 1960 talet då hans enastående kreativitet revolutionerade modet.

För att kunna titulera sig som ”haute coutureist” måste man godkännas av la Chambre Syndicale de Haute Couture som finns inom industridepartementet i Frankrike.  De viktigaste kraven som måste uppfyllas är dessa:

  • Skräddarsy plagg för privata köpare, med minst en provning.
  • Ha en ateljé i Paris med minst 15 heltidsanställda.
  • Varje vår och höst presentera en kollektion i Paris, bestående av minst 35 plagg för både dag- och kvällsbruk.

 

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Oförglömliga Lola

Lorensbergsteatern i Göteborg den 11 april kl 19.30. Lola, en föreställning  om att bli äldre, om machomän och minnen. En berättelse om ett livsöde som berör, en lust till livet. Vi glömde tid och rum. Tack, Tommy Körberg!

Jag citerar ur programmet:

Idag verkar fienden finnas lite varstans. Vad är vi rädda för? Hudfärg, religiös övertygelse, sexuell läggning eller ett sätt att klä sig och uttrycka sig som bryter gängse normer och konventioner?

En människas rätt att få vara sig själv, att få leva och älska som den hon är, blir ofta en kamp för den som avviker från dessa normer och konventioner.

Hur övertygad personen i fråga än är, så tar det på krafterna att ständigt strida med handen knuten högt i skyn eller tyst knuten i fickan – att kämpa för sin rätt att existera. Men vad händer den dag hon slutar kämpa, då kraften inte längre räcker till? 

Tommy trollband publiken med sitt skådespeleri och naturligtvis med sin fantastiska stämma. Där fanns många fina sångnummer, såsom Räkna de lyckliga stunderna blott, She´s always a woman, Du är min man med nya texter som passar in i föreställningen. Lola berättade om barndomen. Hur pojken Bert kände att han hellre lekte med flickorna och klädde sig i klänning. på sitt rum. Föräldrarnas reaktion och hur musiken blev räddningen.

Det blev Spader madame och Längtans blomma är störst på håll, som fick publiken att hålla andan. Men också en snutt av Leonard Cohens Im´ your man, Charlie Chaplins Smile och Zarah Leanders Sång om syrsor. Spännvidden var stor.

Till sin hjälp på scenen hade Tommy den skicklige pianisten Carl Flemsten. Lola är skriven av Suni Munshi och Tommy Körberg.

Föreställningen spelas även den 25 april och 31 oktober. Se den! Du får en oförglömlig kväll,

Betyg: 5 av 5 kompottpäron

Eva & Conny

Vilse bland lärda kvinnor

Det var länge sedan vi besökte Göteborgs stadsteater, men den 7 april satt vi äntligen i salongen igen. Eftersom vi uppskattar Molière såg vi fram mot att få se Lärda kvinnor i regi av Hilda Hedwig på stora scenen. En pjäs som inte spelas särskilt ofta.

Pjäsen är transporterad från 1600-talet till vår tid (fast man pratar fortfarande på vers). Den handlar om intellektuellt hyckleri. En grupp kvinnor vill bilda en egen akademi, men de blir helt förförda och förblindade av de medelmåttiga manliga utövarnas hyckleri. Erotik, unga döttrar och äktenskapslöften hör till insatserna i spelet. Samt att ”herrn i huset bestämmer”. Att tvinga en ung flicka att gifta sig med en äldre man, fast hon älskar en jämnårig, förekommer i de flesta av Molières pjäser. Men 2019!! Varför har man inte hittat en annan infallsvinkel? Kanske en invandrarfamilj med så kallad hedersmoral?

Moliéres  skådespel brukar vara väldigt roliga eftersom de handlar om mänskliga svagheter. Det gör dem lika aktuella idag som på 1600-talet. Lärda kvinnor i den här tappningen är däremot inte rolig. Visst nämner man könsord och tar varandra på intima ställen, men det blir inte roligare för det. Jag tycker också att skådespelarna till viss del spelar över.

Rollfigurerna är tydliga avbilder av personer i Svenska akademin med omkrets. Till exempel är Reuben Sallanders Chysale en kopia av Horace Engdahl och Lisa Lindgrens Philaminte av Ebba Wit Brattström. Ashkan Ghods smyger omkring, ständigt beredd med nedhasade brallor. För tydlighetens skull med en godisklubba i handen! Och det är här som jag går vilse. Jag tappar bort handlingen och kommer på mig själv att fundera över vem som är mest lik vem. Att Philaminte liknas vid Ebba Witt-Brattström gör mig bara förbannad. Ebba är mig en feministisk förebild. Och Jesper Söderströms parodi på ”nationalskalden” Ulf Lundell är inte heller särskilt kul.

Eftersom skådespelarna inte använder mikrofoner var det ibland svårt att höra vad de sa, vilket var onödigt irriterande.

Betyg: 1 av 5 kompottpäron

Eva 

Det hade jag ingen aning om 2

… att det fanns så många intressanta statyer i vårt gemensamma rum i Kungälv.

Eva Hild: Bulp
Lena Flodman: Fågel, fisk eller Mittemellan
Rino Bozajic: Balans

Pontus Kerrman: Billedvogteren på sin trappesokkel
Björn Bergsten: Fanfar
Monica Funck: Slow Life
Auli Karhonen: The Black Hole in the Universe

Lars Hansson: Elefantporten

Lolo Funck Andersson: Hus

Det hade jag ingen aning om 1

… att det fanns så många fina cykel- och gångvägar i Kungälv. Det första stråket vi tog oss an var att gå från Kongahällaområdet utefter den lilla ån med sina kvackande änder, genom parken utmed Norde älv och runt Fästningsholmen.

Kungamakaren

Vårt första besök på biografen Trappan i Kungälv var lämpligt nog på Nobeldagen den 10 december förra året. Vi såg Björn Runges prisade film The Wife med Glenn Close i huvudrollen som Joan Castleman, hustrun till den berömde författaren Joe Castelman, spelad av Jonathan Pryce.

Filmen börjar med att telefonen ringer när paret ligger och sover. Joe får ett besked som han väntat länge på; nobelpriset 1992 är hans. Vi får följa firandet tillsammans med god vänner och de två vuxna barnen. Sen bär det av till Stockholm och festen med stort F. Handlingen pendlar mellan tillbakablickar och nutid. Vi får vara med när de träffas 1958, hon en mycket skrivarbegåvad student och han en gift lärare. Vi får också inblick i deras äktenskap, där han visar sig utvecklas till en notoriskt otrogen och självbelåten man och hon till hans sekreterare, redaktör och sköterska.

Glenn Close i The Wife

Vi får vara med på hotellrummet i Stockholm och middagen i stadshuset. När Joan får frågan av sin bordsgranne vad hon arbetar med, blir svaret att hon är en kungamakare. Det är nu som misstankarna besannas. Frågan är inte om utan när skall allt brisera och vi får veta sanningen.

Glenn Close är otroligt skicklig. Inga yviga gester – utan återhållsamt och med små medel får hon oss att förstå hur dåligt hon mår och att hon inte står ut mycket längre. Jonathan Pryce är också bra i rollen som Joe, men det är Glenn Close man minns. Den 6 januari 2019 fick hon en välförtjänt Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll 2018.

Filmen bygger på Meg Wolitzers roman The Wife från 2003, men är högaktuell nu med tanke på allt som hänt i Svenska akademin och den byk som tvättas i offentligheten. Björn Runge är en skicklig regissör men troligen inte synsk. Filmen kom av en slump i rätt tid.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny