Ingen människa är en ö

en man som heter OveVårt sista kulturbesök 2015 blev i Kulturhuset Hav och Land den 27 december. Vi såg, liksom många andra, filmen En man som heter Ove  Det var den tredje utsålda föreställningen.

Filmen handlar om surgubben Ove. Han har mot sin vilja blivit avsatt som ordförande i bostadsrättsföreningen, där han under många år varit en riktig ordningsfascist. Hans älskade hustru, som höll honom på rätt köl, har nyligen dött.

Han är bitter och ensam och ser ingen anledning att leva längre. Men när han står med snaran om halsen, bokstavligt talat, blir hans brevlåda nerkörd. En ny familj flyttar in tvärs över gatan, den höggravida Parvaneh med man och barn. Parvaneh ser något hos Ove som ingen annan ser, nämligen att det finns ett hjärta av guld under den vresiga ytan. Och hon ger sig katten på att locka fram det. Det blir roligt, inte tokroligt, men igenkänningsroligt och hjärtevärmande.

Vi får se tillbakablickar från Oves liv. Det är då jag kommer på mig själv att sitta och tänka på orden ”ingen männisika är en ö”.  Har man som Ove blivit 59 år har man upplevt en del som påverkar vem man är. En invändning har jag dock – inte är dagens 59-åringar som Ove? De hör snarare hemma i en tidigare generation.

Rolf Lassgård briljerar i rollen. Han är helt perfekt, kanske blir det en guldbagge! En ny angenäm bekantskap för oss var Bahar Pars som spelar Parvaneh.

Betyg: 4 av 5 kompottpäron

Eva & Conny